Jag kom just att tänka på en riktigt obehaglig dröm jag hade för kanske en vecka sen. Jag och två till, jag tror att det var mina systrar, men vi var små, vi var nere i mörka grott- eller kloakgångar. Vi letade efter nåt, eller kanske bara vägen ut. Det var mörkt och fuktigt, och vatten under oss. Vi såg siluetter av barn som tittade på oss, och insåg att vi måste berätta för nån att de var där. Vi lyckades till slut komma tillbaka ovanför jord, men den obehagliga känslan var kvar. Några barn med en basketboll stoppade oss, jag tror att dom kastade kjolar på oss. Vi förklarade att vi inte ville leka, för vi skulle åka hem. På en jättestor parkeringsliknande plats skulle vi höra av oss till våra föräldrar, men vi var nästan som utomjordingar eller hemliga agenter eller nåt, och det höll på att avslöjas när nån av oss med ett knapptryck vecklade upp en enorm trattliknande kommunikations...grej.
Just dom där tomma barnögonen som tittade på oss på håll... huva.
För övrigt ville jag inte vara sist när vi tre tog oss fram på led där nere, men eftersom jag var äldst (sen när är jag inte mellanbarn?) borde jag gå sist. På nåt sätt hamnade ändå min lillasyster sist, jag visste att det inte var helt rätt men gjorde ingenting åt det. Så himla typiskt mig, precis så jag alltid gjorde när vi var yngre. Och kanske gör fortfarande?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar