Jag har hört folk tala om den, men själv aldrig varit inne i den lilla näraffären innan David guidade mig dit inför ett litet välgörenhetsmission. Sen dess har det blivit två besök dit, varav det ena skedde idag i en paus av Top Model. Fattar ni det? På med jeans och skor, hitta nyckel och pengar, gå dit, ta en choklad, betala, vänta på växel, gå tillbaka. Och jag kom tillbaka innan reklamen var slut! Sex minuter tog det. Imponerande.
Sportlunchen jag införskaffade behövs idag, jag sitter och letar info till min b-uppsats. Just nu läser jag i Thinking Men, Masculinity and its Self-Representation in the Classical Tradition. Jag tycker mitt ämne är grymt intressant, men känner tyvärr mest av tidspressen.
En gång höll jag på att på riktigt sluta med godis. I Brasilien hittade vi bara konstiga godisar, så jag avböjde helt. Ibland smakade jag en kaka av min resekamrat, men inte mer än så. Det höll i sig i kanske två, tre veckor (rekord för mig, by far). Och jag vet exakt när det bröts. I en butt-numbing boat i Amazonas, under en gassande sol på en lång åktur. Australienaren som grävde fram en halvsmält chokladkaka - en sån där med en ko på, heter den Milko? Milka? Han gav oss varsin bit, och det var som... åh det går inte att beskriva, men så underbart ljuvligt. Långsamt och vördnadsfullt åt vi upp den kakan under vår vistelse i djungeln. I Venezuela och längre norr var det sen kört; där fanns "normala" chokladsorter, och minst en chokladbit införskaffades och åts varje dag. Back to normal med andra ord (och engelska sådana, märker jag). Man borde kanske dra ner på sötsakerna, jag har hört att det kan vara nyttigt att göra så. Men, ska man sluta med något som ger en så mycket njutning och lycka? Fast, om en knarkare frågat så hade nog de flesta svarat ja. Klurigt det där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar