Bittertomte

För första gången någonsin känner jag att julen är överreklamerad. Middag med farmor och farfar, där ingen är pratglad och alla sitter tysta. Farmor och farfar som inte hör ett ord när vi väl säger något. Farmor och farfar som lämnas ensamma med disk - men ingen diskmaskin - så fort vi ätit upp. Allas klagomål på att man äter så mycket. Sen fika hos oss, med samma tysta procedur. Paketöppning. Spela spel, eller kolla film, och sen sova. Ja, det som är jobbigast är väl just det att min släkt inte kan kommunicera. Alls. Alla sitter och stirrar i tallriken. God jul! Och så tycker jag så synd om farmor och farfar som kämpar och kämpar med julmat och stök, trots att de blir trötta bara av att stå, men sen sitter vi bara och äter och sen går vi. Och de kan inte ens vara med om vi väl pratar, eftersom de är halvdöva båda två.

Dessutom det här att man känner sig så fasligt ensam och övergiven här ute. Det är verkligen isolerat, och de allra flesta har ju flyttat härifrån för länge sen.

Och nyår, ännu en jobbighet. Jag vet inte alls vad jag ska hitta på då. Jag bestämde mig för att vara här istället för i Uppsala eftersom alla där åker hem till sina familjer över jul och nyår, och då vore det onödigt för mig att vara kvar själv i stan. Men, det vetefan om jag inte spenderar nyår själv ändå. Det kanske verkar fånigt, men jag har verkligen ingen lust att spendera invigningen av det nya året ensam bland massa par. Jag orkar inte vara den ensamma bland alla lyckliga par.

Varför är allt så hajpat?

Nu ska jag städa ur mitt gamla rum lite, innan jag läser mer om folklore. Hipp hurra, god jul!