Tandläkarbesök

Igår var jag hos tandläkaren. Tidigare har jag ju alltid gått hos Folktandvården, förutom tandställningstandläkaren (så heter det nog alldeles säkert inte), där tandläkarna känt igen mig sen jag var liten och vetat exakt hur mycket bedövning jag behöver och så (visste ni förresten att rödhåriga ofta behöver mer bedövning än andra?). Även om välbekant och tryggt på många sätt är bra, kan det ibland även vara mindre bra. Mindre bra kan man väl säga det var att jag inte vågade be att få byta tandläkare, trots att jag fått veta att min polare blev förlamad i halva ansiktet i ett halvår efter en bedövningsspruta hos tandläkaren - min tandläkare. Bara för att jag inte ville såra tandläkarens känslor.

Men nu alltså, nytt och obundet. Omklädningsrummet var litet och mysigt, och luktade inte direkt tandläkare så som det brukar göra. Fräscha möbler, ljust, utsikt över stadstak i vårsol, musik på i bakgrunden. Vidare in i undersökningsrummet, samma sak där. Jag gillar speciellt det där med musik hos tandis, det borde alla ha. Minuset var väl att den här tandisen inte hade nån rolig affisch ovanför stolen man kan kolla i när man ligger där på rygg. Men hon hygienmänniskan tog bilder, undersökte, och sa att jag (håll i hatten!) inte hade några hål. Wiha! Så skönt att höra. Ingen tandsten eller så hittade hon, och jag såg minsann att hon kryssade i alternativet "god munhygien" efter undersökningen. (I början fick jag svara på om jag led av olika saker, där bland annat "fingersugare" var ett alternativ. What??)

Dock berättade hon att mina tänder var lite missfärgade, så hon skulle rengöra dom. Sekunden efter ger hon mig ett par enorma skyddsglasögon (igen, what??). Sen sprutar hon nåt bikarbonattjosan på mina tänder, och saltkornen (eller vad det nu var) la sig i ett tunt fint damm över mitt ansikte, som jag märkte efteråt. Då märkte jag även att jag när jag skulle skölja spottade ut massor av blod. Då sa hon nåt om nån liten infektion i tandköttet, som skulle gå över på en vecka om jag använder tandtråd varje dag. Jag försökte förhandla mig till varannan dag, men hon var inte helt med på det. Där satt jag iaf, saltdammstäckt och med ett blodigt leende, och hade planerat att gå till skolan. Som tur var hann jag hem och äta däremellan, och då kunde jag tvätta av ansiktet lite och tandköttet fick lite lugn och ro.

Nu har jag hur som helst fått för mig att jag nästan gjort en tandblekning, så jag står framför spegeln titt som tätt och beundrar mina nya(?!) vita(?) tänder. Det kändes ju iallafall som jag fick ut något för mina 360 kronor.