Utdrag

Besegrad av sitt öde faller hon till marken,
oigenkännlig för alla utom fadern.
Vad som var ögon ser man inte, hennes ansikte
är bortfrätt, ingen skönhet kvar. Och blod
och eld faller droppvis ner från hjässan.
Från benen rinner köttet bort som tjära.
Giftets käftar suger, slickar. Synen är
så vidrigt skrämmande att alla fasar för
att röra liket. Vilket lärdom, hennes öde.
Men hennes pappa vet ju inget, kommer
plötsligt in i rummet, kastar sig vid liket,
stönar och slår armarna runt dottern.
Han kysser liket, säger: "Lilla flicka, vem
av alla gudar har förintat dig så otäckt,
vem har gjort mig, gamle man, till en grav,
för barnlös, utan dig, så vill jag dö, min flicka."
Han grät och klagade, och sen försökte han
få upp sin gamla kropp på benen - omöjligt.
För han satt fast, som murgrönan vid lagern,
i den lätta slöjan, och hans kamp var hemsk.
Han kravlade och kröp, han ville upp på knä,
men hon höll fast. Och när han tog till våld
så slets den gamle mannens kött från benen.

Utdrag ur Medea, skriven av Euripides, uppförd första gången 431 f.Kr. Det här är nog det intressantaste vi har läst hittills i antiken. Faktiskt.