Morr

Vid två tillfällen idag har jag försökt att lägga upp bilder i bloggen. Nästan alla blir jättekonstiga, med färgblock eller streck i sig. Är det så det är nu för tiden? Det var ju ett tag sen jag gjorde det sist. Vart ska man flytta sin blogg isåfall? Nån som vet?

Stor dag

Postklin igår, och idag snart dags för Gs examensceremoni i aulan. Min G har blivit stor! Eller nåt. Jag har hittills kommit på två, nej tre, bra saker med att vara tillsammans med en läkare:

1) Efter utfrågning och observationer får man ett förslag på vad som kan vara fel med ens mage. Sedan blir man ordinerad ett pulver som gör att magkramperna försvinner. Hallelujah på det!

2) När man efter en lång förkylning tycker sig ha den ibland återkommande tandvärken blir man knackad i ansiktet och får sen veta att det nog är vätska i en trång gång därinne. Och att det finns receptbelagd nässpray för det.

3) Läkare typ räddar liv och sånt.

Nu är frukosten uppäten, dags att försöka bli respektabel. Efter ceremonin blir det lunch på nån restaurang med släkt och vänner till Gs familj. Första gången jag träffar bla hans bror. Mostern med man, som åkt hit från Bosnien för Gs examen och som inte pratar svenska eller engelska, dom har jag däremot träffat och fikat med. Vissa språkbarriärer, men dom verkar snälla och fikat var gott. Det blir bra det här. Och solen skiner!

Jobbe

Nyäten i soffan. G är iväg hos en vän så jag har lägenheten för mig själv. Snart blir det lite fika, jag köpte med mig från cafét på jobbet. En vaniljcheesecake och en blåbärspaj med massa vaniljsås. Jag tänker att om man cyklar minst 1,5 timme per jobbdag så får man äta gotter. Japp.

Jobbet känns hyfsat stabilt, visningarna på både svenska och engelska känns under kontroll. Kassan börjar också klarna, och snart ska jag försöka få koll på shoppen också. Och så finns det ju en oändlig mängd böcker att lära från, jag vill få bättre koll både på 1700-talet generellt, men även mer detaljer kring Linné och hans liv och omvärld.

Förra fredan däremot var smått kaotisk. Utöver de ordinarie visningarna var det även två gruppbokningar. På 30 min, istället för 45, skulle drygt 20 pensionärer slussas genom huset, och direkt efter dom den andra gruppen. Jag lärde mig flera saker dom två visningarna.

1. Gamla människor rör sig långsamt. Speciellt uppför trappor.

2. Människor följer inte direktiv oavsett om de är vuxna. Glass in i bostadshuset, personer som lyfter bort stolar för att se en etikett på väggen trots att jag berättat att man inte får röra nåt, och slutligen en annan person som ställer sig med armarna i kors och lutar sig mot väggen i skrivkammaren - den med grafiska bilder från 1600-talet - och nästan rör vid en larmad tavla.

Samma dag lärde jag mig också, efter en oplanerad engelsk visning, att jag suger på engelska. Det gick verkligen jättedåligt och jag fasade inför sommaren. Men igår hade jag en schemalagd engelsk visning och märkte att jag inte alls sög på engelska. Det var nog tillfälligt. Phew.


Det är en fin cykelväg till jobbet iaf, massa kossor och andra djur

Fira

Söten har fått ett stipendium, woho! Visserligen får han bara halva summan, dvs den för den här terminen, men med tanke på att det beror på att han har ett heltidsjobb nästa termin är det ju väldigt okej. Snart blir det ny dator, säger jag bara. Kanske en bärbar som man faktiskt kan flytta på. Jag kommer väl ändå bära med mig min egen laptop till honom ifs...

Lyxhelg

Jag har haft en riktigt härlig helg.

Efter en kall men intressant runda i trädgården i fredags eftermiddag åkte jag hem till G för lite häng, film och white russians. Gött. I lördags tog vi sovmorgon istället för att åka på betessläpp på Jällaskolan. Sen blev det en runda på stan, följd av en middag på Tzatziki. Uteservering i eftermiddagssolen, precis vid vattnet och med fint sällskap. Härligt. Sen gick vi till Uplands för en öl innan det var dags att gå mot UKK för att se Goran Bregovic. Att det var en bra spelning tyckte fler än vi! På plats var även Gs föräldrar och deras vänner. Glad musik som det var svårt att stå still till. Tänk om man nån gång 1) gifte sig och 2) hade ett sånt bröllopsband. Kvällen avslutades sedan med lite mer öl på nation. Och i söndags cyklade vi ju! En fin helg, sanna mina ord.

Gs mamma visade tydligt att hon ännu inte kommit över vad hon tyckte var dålig mat när jag åt lunch hos dom. Hon sa att hon ska bjuda på mat när G tar examen, och då lovar hon att det ska vara mindre smaklöst. "Jag har aldrig lagat så smaklös mat... aldrig... det måste betyda att jag var väldigt spänd!" För att träffa lilla mig? Jag är ju knappast den som lägger märke till hur välkryddad en maträtt är...

Man cyklar för lite

Jag är med cykel!

Igår tog vi oss ut till biltema. Väl där upptäckte vi att de cyklar jag tittat på på internet inte gick att köpa monterade om vi inte ville vänta någon dag plus betala extra. Efter många om och men hittade dom dock en färdigmonterad cykel i den modell och färg som jag ville ha. Tur det, vi hade ju planerat att ta oss ut till Hammarby. Och det gjorde vi! Det känns bra att ha provat på det innan det är skarpt läge till helgen. Och det är ganska mysigt att cykla!

Andras ungar

Jag säger ganska ofta att Gs barn inte kommer bli mina barn, eftersom han säger så konstiga saker om uppfostran och liknande.

- Jag ska bli musikfascist när det gäller mina barn. Dom ska verkligen få lära sig var som är rätt musik.
- Dina barn kommer inte bli mina barn. Du är ju knäpp.
- Men... kan vi inte ta ett var? Uppfostra ett var! Det blir bra!

Cykeldilemma

Jag tänkte lämna in min cykel idag för att laga ett däck som verkar ha pyspunka. Det gick sådär. Cykeln, som jag fick när jag gick på mellanstadiet, hade många olika fel som behöver fixas. Minst tusen spänn skulle det gå på. Och vevaxeln(?) på den modellen är tydligen kass och kommer inte hålla så länge även om dom byter ut den.

Alternativen:

1. Laga cykeln, minst 1000 kronor. Kommer hålla ett tag.

2. Köpa en begagnad liten Skeppshult, 5-växlad. 1400 kr. Lampor, lås, ingen försäkring.

3. Köpa en vit fjolårsmodell (minns inte märket), 7-växlad. 3700 kr. Lampor, lås, försäkring.

Lutar ju mot 2 eller 3. Fördelen med 3 är att den är större (vuxenmodell) så att man slipper trampa ihjäl sig, att den har 7 växlar och att den är försäkrad. Fördelen med 2 är priset.

Vad göra?

Jag litegrann hatar valborg. Faktiskt. Jag tror att jag vuxit ur det.

Tugga

Bubblor

VAK

Vård av sjukt knä. Det är orsaken till att jag sitter här och är slappefan istället för att jobba 9-16 idag. Wäj!

Slappefan

Åh, glömde jag nämna? Ju mer jag har att göra, desto mindre produktiv blir jag.

Jag borde

* Jobba på uppsatsen (skriva, läsa, maila frågor)
* Läsa litteratur för alp-kursen och göra uppgifterna där (både individuella och en gemensam i form av ett projektarbete)
* Läsa ungefär 10 böcker om Linné och 1700-talets Uppsala
* Skriva stödord för och utforma visningar
* Städa. Alltid städa.
* Ordna saker inför valborg. En helg jag är opepp på men som tydligen ska firas så jävla mycket jämt.
* Genomföra tre olika projekt på nationen. Eller är det fler?

Istället. Håller på att tina Gs mammas goda äppelpaj. Chattar. Skriver i bloggen.

Dags för prinsbröllopet på tv kanske?

Fan vad jag är dålig. Men det ska bli gott med paj.

Fint och bra

Jag måste tänka på allt som är fint och bra. Och börjar med det fantastiska att G fått jobb som underläkare på kvinnokliniken! Han börjar i juni och blir där ett halvår. Fina G som vill hjälpa små bebisar att komma till världen.

Att få AT-tjänst i Uppsala utan att först ha jobbat 6-18 månader verkar omöjligt. Och att få jobb i den stad och inom det område man helst vill verkar väldigt ovanligt.

Han förtjänar det så.

Han får inte marken under mig att gunga. Den gungar hela tiden, men han får den att sluta. Om jag lutar mig mot honom tappar jag inte balansen lika lätt.

Väntan och trötthet

Jag är ju inte dum. Jag vet också att det inte är som det ska.

Egentligen är ju allting bra, solen är här, jag har G, sommarjobbet ska bli roligt.

Jag har så mycket bra. Men jag har ingen ork.

Allting är jobbigt. Jag orkar inte planera något. Jag missar att svara på viktiga mail, som sen är det sista jag tänker på innan jag ska sova.

Jag orkar inte umgås. När jag väl gör det försvinner jag ibland. Och om det är flera personer ser jag inte allas ansikten. Vet efteråt inte vilka jag hälsat på.

Känner mig ensam, men när nån hör av sig avstyr jag. För jag klarar inte av att planera. Fokusera.

Allting är små katastrofer. Jag gråter när jag måste tvätta sent. Gråter när jag inte har nån mat hemma.

Gråter när proppen går. Gråter när isen i kylen runnit ner i osten och gjort den svampig. Gråter över att jag måste bo här och gråter över att jag inte har något val.

Snälla fina G får ta alla smällar. Mitt humör skiftar enormt. Ena sekunden skriker och snäser jag på honom utan anledning, nästa är jag glad och gullig, för att sekunden efter bryta ihop över ett mail med en ny seminarieuppgift.

Kan inte fatta beslut. Över nåt. Velar i mataffären. Om däremot G velar blir jag arg och stressad och måste gå därifrån.

Fina fina G som mest är orolig. Som faktiskt förstår att han får ta många smällar han inte förtjänar. Men ändå är snäll och håller om mig. Som frågar "Men när ska du sova ut?"

Min mage har blivit stor. Bara magen. Var nästan rädd att jag var gravid, så illa är det. Men jag är nog bara stresstjock. Jag som aldrig tidigare gått upp särskilt mycket i vikt. Och absolut inte bara över magen. Som en karl.

Vi började jogga. Varannan dag, 25 minuter, varierad gång och jogg. Det gick bra, det var roligt, vi märkte framsteg. Jag ska bli frisk och avkopplad och smal, tänkte jag.

I söndags, efter två veckor, pajade knäna. Har haltat fram sedan dess. Smärtar mest nedför trappor. Igår kom dödsstöten. Gick och stod hela dan, även efter jobbet. Ont hela tiden. Även sittande, liggande. Ont för varje steg. Även mitt dumma gamla axelont har kommit tillbaka med mer styrka än vanligt.

Jag har ingen ork. Jag har ont. Jag är trött.

Hinner inte, orkar inte. Men måste ju ro saker i land. Annars fortsätter det på samma sätt.

Jag längtar så till mina två lediga veckor. I Kroatien. Då ska jag krama på G hela dagarna. Sova och äta glass. Fota. Och inte ta med mig något jobb alls. Bara roliga, mysiga böcker. Sen har jag nog laddat upp batterierna så att jag tar mig fram till höstterminen. Då blir det en a- eller b-kurs. Det borde vara lugnare.

Snälla säg att det blir lugnare.

Eller ge mig ett jobb. Jag är trött på att plugga. Vill inte ha en ny klass. Vill inte ha mer arbeten som hänger över mig. Men jag måste plugga för att få bo kvar. I pentryt med gammalt dåligt kök och den korrumperade vicevärden. För jag vill inte söka bostad samtidigt som jag söker jobb.

G säger "Vänta några år så har vi råd att vara föräldralediga samtidigt. Vänta lite så ska vi snart bo fint." Ser hela tiden framåt. Är lugn och varm.

Jag väntar.

Idag

Brandskyddsutbildning på förmiddagen. Peppen är obefintlig. M är exalterad över att få krypa genom ett rökfyllt skjul. Det är inte jag.

Apropå vuxen

Förra helgen satt vi hos H & S. Det var planerat att vara en förfest och sen utgång. Vi hade det allmänt trevligt. Plötsligt började H fnittra.

"Tänk den här förfesten jämfört med dom för några år sen."

Vi tittade på varandra.

Tre par myskläder i soffan. En bröllopstidning i Gs hand, en folköl i min. Körslaget på tv:n i bakgrunden. Strax därinnan hade vi haft vilda diskussioner om H & Ss bröllop och om sovvanor när man jobbar jämfört med när man pluggar.

Vi var rätt nöjda ändå :)

Lång fundering. Nu och då.

Det verkar vara nån ny funktion på facebookchatten, de senaste dagarna har jag fått upp jättegamla konversationer i chattfönstrena. Nyss ploppade ett mail upp, som jag vidarefordrade till en vän. Som påminner mig om var jag var för ett år sen.

När jag efter många om och men fick träffa mitt ex för att få ett avslut. Då jag ställde honom mot väggen och slutligen blev arg och elak. Efter att ha försökt vara snäll och vän i en månad, men bara fått lögner, tystnad och otrevligheter tillbaka.

Då när det brast för mig. När jag sa att jag inte ville ha nån kontakt mer. Att jag aldrig skulle kunna vara vän med honom eftersom det jag hade bett om - ärlighet, respekt och att bli schysst behandlad - helt ignorerades.

Jag minns hur jag skakade efter att vi som ovänner sagt hejdå. Känslan av ilska, känslan av lättnad. Äntligen fick jag det jag ville, ärlighet. Känslan av att det var hejdå för alltid. Den samtidiga känslan att det inte kunde vara hejdå för alltid.

Hur jag direkt efteråt gick på promenad med M för att bli av med adrenalinet. Med en ny, lättare känsla i bröstet. För att sen komma hem till ett mail. Från henne. Som fick mig både att skratta och att rasa. Jag är på bra humör idag och bjuder på underhållningen:

"Jag har fått höra att du har fått höra att jag säger att jag har skaffat lägenhet för att kunna dra hem killar, vem har sagt det!? Det jag inte förstår är att du snackar så mycket skit om mig och mitt liv, när du inte har nån aning om den riktiga informationen. du känner inte ens mig! Kan du inte bara gå vidare med ditt liv utan att såra både mig och N, du är förfan vuxen, jag förstår det inte, jag förstår att du är sårad och arg för det som hänt, men det ger dig inte rätt till att bete dig så som du gör, du kräver att vi ska vara diskreta, medans du beter dig som ett barn. Inte nog med det, jävla hycklare, umgås med mitt ex, du har ingen befogenhet till att säga ett piss, jag har ingen respekt för dig. Så lätt var det. låt mig och N va ifred. Om du älskade honom, så hade du velat att han ska vara lycklig, precis så som jag vill att A G ska vara."

Så mycket hon hade om bakfoten. Eller om hon bara var trög. Vem vet.

Snacka skit? Mina och N:s gemensamma vänner berättade saker för mig, jag hade ingen anledning att misstro dem. I en kluven känslomässig stämning där jag inte visste bättre försökte jag "skydda" mitt ex genom att varna honom för vad han höll på att ge sig in i, för att han inte skulle bli sårad.

Krävde att de skulle vara diskreta? Jag hade först en timme tidigare fått det erkänt för mig att de faktiskt var mer än vänner - även om jag vetat om det sedan länge. Sånt vet man.

Umgås med hennes ex, ja, vi kontaktade varandra för att reda ut deras lögner, sen utvecklades det till vänskap.

Att hon inte hade någon respekt för mig insåg jag redan när hon träffade min dåvarande pojkvän bakom min rygg.

Ja jisses. Jag kände mig som inkastad i en overklig tonårssåpa på tv. Livet var uppochner och efter varje slag kom ett nytt.

Idag.

Lugn, harmoni, G.

En mogen relation fullt av respekt, tillit, omtanke.

Handen som instinktivt rör sig mot min.

Den ständiga, varma omfamningen varje natt.

Överraskningar, uppskattning, uppmuntran.

Diskussioner om tankar, känslor och beteenden. Hänsyn.

För ett år sen förstod jag inte hur livet skulle kunna gå vidare. Men det gick vidare, snabbt. Plötsligt står jag här. Efter nästan ett år vågade jag släppa in nån och påbörja något. Något som kan bli stort.

Vad jag vet har mitt ex sen dess avslutat ännu ett förhållande, det med K. A (hennes ex) ringde mig en sen helgkväll för någon månad sen. Berättade att han hade stött på K ute. Att de pratat. Att hon berättat att hon blivit dumpad. Att hon försökte få till det med A igen. Som hon lämnat ett år tidigare för mitt ex, som hon träffade bakom As rygg och sen blev tillsammans med. Jag erkänner, jag kände äkta skadeglädje när A berättade det. A som har Sandra nu, och verkar så väldigt lycklig med henne. Och som fick säga nej till tjejen som hade sårat honom så mycket ett år tidigare. Så vitt jag vet kan mitt ex och K lika gärna vara tillsammans igen nu. När A träffade K hade hon tydligen blivit dumpad av N två helger i rad. Dramatik på hög nivå.

Vissa skyndar.

Samtidigt håller jag Gs hand. Går lugnt och varsamt fram. Bråkar mest om disken.

Somnar alltid med Gs varma arm runt mig.

Och vet att det jag nyss trodde var slutet, bara var en början. På något annat.


(Och snart kommer jag säkert ta bort stora delar av det här inlägget. Känns dumt att citera Ks mail. Och att ens skriva nåt om mitt ex och henne. Fast varför? Det som har hänt har hänt, det kan jag inte ändra på. Jag kanske borde jobba på min bitchfaktor och sluta försöka vara den större människan jämt?)

(Och nej, jag svarade aldrig på mailet. Jag gav henne inte den glädjen. Och snart därefter började jag komma loss från tonårssåpan.)

Utvärdering

Gs mamma var trevlig och pratglad och skämtade mycket. Och hon tyckte att G har fått det så fint i sin lägenhet och sa att det helt och håller är min förtjänst. Hihi.

Dialekter

Det där med Bob Hund-sångarens grova skånska. Han sjöng och sjöng på en refräng, och jag förstod ju att jag hörde fel men hörde verkligen inte vad det egentligen var för ord. Blev till sist tvungen att fråga:

- Sjunger han om stolpiller?

- Nej, om stumfilm...

Nu

Sitter och försöker läsa The heritage of European universities. Meditationsmusik och tyda.se på ena datorn, dokumentet (och nu bloggen) på den andra. När som helst kommer G över med sallad och cheesecakeingredienser. Sen blir det paj och öl, och efter det fortsätter vi till Katalin för att se Bob Hund. Har knappt nån koll på det bandet, men såg dom på Roskilde 2008 och då var sångaren väldigt medryckande. Även om han är skånsk och jag inte förstår vad han säger.

Cheesecakeingredienser undrar ni? Ja, vi ska baka. Eller, jag, för G har akutjour imorn. Hans mamma ska komma över på fika på torsdag, det blir första gången vi träffas ordentligt. Spännande. Och nog bra, för jag har drömt en del jobbiga drömmar om Gs föräldrar. I en av dom frågade hans mamma ut mig, om bland annat mitt ex, varför det tagit slut, om jag letat efter en ny kille efter det (då svarade jag nej, och hon undrade varför jag då var med G, det var tydligen ett tecken på att jag inte var äkta med mina känslor). Ångest. Men jag är övertygad om att både hon och pappan är snälla, när man träffar dom på riktigt istället för i sina drömmar.

Det här med familj är dessutom ett jobbigt ämne. G vet redan om att jag trivdes bra med och saknar mitt exs familj, det är en känslig tå. Jag drömmer och tänker oftare på familjen än på mitt ex. Hur ska någon annan familj kunna leva upp till det ideal dom satt för mig som svärfamilj? Efter diskussioner med H insåg jag sen att det kanske har mer mer min egen familj att göra, i grunden. Och av allt att döma, av det jag hittills sett och hört, är Gs familj väldigt ordentlig, de bryr sig om varandra, visar känslor, pratar, osv. Och som G beter sig, hur han är en mogen, ärlig och fin människa, är bevis på att han är bra uppfostrad. Och det blir man av bra föräldrar. (Även om det tar ett tag för vissa att mogna dit...)

Med sina innersta tankar är man väldigt ensam.

Blandade känslor

För en vecka sen fick både jag och M (som jag skriver uppsats med) besked om att vi har fått jobb i sommar. Han visste inte än i vilken utsträckning, men jobb skulle vi få. G kom förbi med en stor och en liten skumpa och flera chokladpraliner. Oj vad vi firade. Ett jobb!

Igår fick jag schemat. Jag ska jobba juni-augusti. Hela. Plus lite mer. Luften gick liksom ur mig lite. Det är ju värsta bra jobbet, och inom mitt ämne. Och i stan! Men...

Helt plötsligt känns allting lite övermäktigt.

April och maj är fullproppade redan som det är. Nu tillkommer 8 heldagar med utbildning för jobbet i slutet av april. 10 maj ska masteruppsatsen in. Vi läser en annan kurs parallellt där vi ska jobba i projektgrupper och göra ett projektarbete. Utöver det föreläsningar och seminarier. Och ventileringsförberedning. OCH jobb fredag till söndag alla veckor. Den första av de tre ventileringsdagarna (26 maj) ska vi lämna in projektarbetet i den andra kursen. Efter den tredje ventileringsdagen är det redovisning av projektarbetet två dagar. Sen drar jobbet igång på riktigt.

Jag är stressad, G är ledsen. Allting krockar. Vi ville resa. Vi ville resa redan i vintras, men jag sköt upp det till sommaren för att inte lämna M ensam med uppsatsen. Vi vill gå på vårbal, jag har redan en lånad klänning i garderoben, men jag jobbar hela den helgen. Vi struntade i att gå på höstbalen, för att istället gå på vårbalen. Dessutom ska jag jobba 16-21 augusti. H & S gifter sig 20e. Jag är brudtärna. Jag tror att jag kommer behöva finnas till hands åtminstone några dagar innan själva bröllopet. För att inte tala om möhippan. Hur ska jag hinna planera den? Och genomföra?

När schemat börjar glesna, med bara en vecka och två helger bokade för jobb, är det redan september. Och då ska jag jobba eller plugga igen.

Det känns som att det alltid tuffar på i galen fart, 150%, och det är okej så länge jag har något att se fram emot. Är det två helvetesmånader framför mig klarar jag det, eftersom jag siktar på det som finns bakom. Då när jag får vila. Men, när blir det nästa gång? I jul? Nästa sommar?

Och när jag är stressad går det ut över mig själv och därmed även G. Jag sitter och jobbar med olika saker när vi ses om kvällarna. Jag ber honom att inte komma över för att jag måste koncentrera mig. Jag blir arg om vi inte kommer upp ur sängen i tid. Osv osv osv.

Och han. Han kan inte låtsas. Kan inte slå på pepp-knappen och leendet. Istället utstrålar hela han uppgivenhet. Pratar om hur han verkligen ville resa. Att han inte vet vad han ska göra hela sommaren. Pratar om hur han ville att jag skulle få se deras ställe i Kroatien. Att jag skulle bli solbränd och glad som jag pratat om. Och säger att han är orolig för mig. Att han har sett mitt schema redan innan och oroat sig. Och att han inte förstår hur jag nu ska få det att gå ihop och hur jag ska orka.

Pepp och leende tack, pepp och leende. Annars blir jag ju ännu mer uppgiven och trött.

Men det finns ju inga alternativ. Det känns som att jag inte kommer klara att köra så fullt ös konstant. Som att jag inte kommer klara att jobba så mycket mer än vad jag hade väntat mig. Samtidigt kan jag ju inte avsäga mig jobbet.

Så gick det

Det kändes bra på intervjun ändå. Han sa att de var i slutfasen av rekryteringen, men att han ändå ville träffa mig. Att jag stod ut från övriga med liknande utbildning genom min erfarenhet med barn och för att jag deltog i Gustavianums höstlovsaktiviteter. Det var roligt. Kul att träffa människor och se vad dom har att säga liksom! Sen om jag får jobbet eller inte är en annan sak. Oavsett vilket är jag övertygad om att jag gjorde ett gott första intryck.

Tack men nej tack

För någon vecka sen skickade jag iväg en hel bunt med spontana ansökningar om sommarjobb på olika museer, slott och liknande. En del tack-men-nej-tack har jag hunnit få, varav det här är det finaste:

Hej Pernilla,

Tack för ditt brev och ansökan!

Tyvärr har vi inte något arbete att erbjuda inför sommaren eller senare!

Lycka till! Du skall hitta med dina fina meriter!

Med vänliga hälsningar

XXX (fint franskt namn som jag kanske inte borde skriva ut här)

Fina meriter och massa utropstecken, jojomen, det känns liksom positivt.

Jag har även fått en intervju nu om en timme. Någon annanstans alltså. Så det är inte bara direkta nej! Just nu ser jag intervjun mest som ett övningstillfälle, eftersom jag inte har alltför stora förhoppningar. Min vän och kursare var där på intervju i måndags och hade fått veta att de har en ledig tjänst men många olika kandidater.

Jag sökte inte till samma ställe som henne trodde jag, just för att jag helst undviker sån "rivalitet", det känns mest jobbigt. Men någon där ringde upp mig igår, efter att ha fått mitt brev "på omvägar". Jag visste inte riktigt vilka olika delar som hör till samma företag, eller vad det kan tänkas heta. Så nu får vi se hur det går!

För övrigt

är det inte alls lika skönt att skriva inlägg på pc-n som på macen, för det är mycket fulare typsnitt här! Jag kanske borde gå till macen i köket istället, så blir inläggen längre...

Kortfattat

Igår var vi på Katalin och såg Säkert! Fantastiskt precis som vanligt. Och om en månad blir det Robyn på Circus!

Idag jobbar jag med uppsatsen, som alla andra dagar. Och har skavsår på hälen efter morgonpromenaden.

I helgen, med start i eftermiddag, blir det ämbetsmannahelg. Jag ska packa varma kläder. Och ett pigghetspiller!

Huvudbry

Ja, igår var jag trött. Inte till en början, vi gick upp tidigt utan problem och påbörjade våra respektive pluggdagar i god tid, jag hos mig och G hos sig. Sen... jag vet inte. Jag blev bara alltmer trött och apatisk och ledsen ju längre dagen gick. Men utan anledning. Jag avskyr när jag blir låg utan anledning, då är det så svårt att veta hur man ska motverka det. Efter ett möte på nationen, som jag med nån påhittad halvtam ursäkt lämnade i förtid för att jag helt enkelt inte orkade sitta kvar där, kom jag hem till en nästan färdiglagad middag. Och med ork menar jag mer mental och själslig ork, det är ju klart att man rent fysiskt orkar sitta på ett möte. Men jag var bara less.

Tog ett långt varmt bad. Kände mig dum för att jag inte släpper in G, eller ger honom nån som helst uppmuntran när jag mår på det sättet.

Gick och la oss vid tio, jag ville bara sova och påbörja en ny dag. Tyvärr tror jag att min sinnesstämning smittade av sig rätt mycket på G. Sen uppstod missförstånd på grund av min känslighet. Han blir sårad för att jag tror att han gjorde ett elakt skämt mot mig. Vi säger godnatt, kramas och ska somna. Men han somnar inte, han märker att jag är ledsen, ännu mer än innan. Glömmer bort att jag just gjort honom ledsen och är klarvaken. Vad är fel? Kan jag göra något? Är det något mer du vill prata om? osv.

Och han är så fin och snäll.

Och jag är så dum, och det är så svårt, för när jag mår på det sättet kan jag inte släppa in honom. För att jag i mitt huvud får upp oroliga tankar om att han, vi, kanske har något med allt att göra. Kanske blir jag låg utan anledning för att vi inte är rätt? Eller är det tvärtom? Är det när jag har låga dagar som jag ifrågasätter oss? Och allt annat i min omgivning.

Det är ovant för mig. Att när jag bli ledsen över något, så finns det faktiskt någon som vill förstå, som vill höra, som vill hålla om. Men då har jag själv inget svar.

Idag är hur som helst det vanliga humöret tillbaka efter gårdagens semester. Och alla såna tankar kring oss är som bortblåsta. Skönt!

.

Idag är jag trött.

Hjälp

Jag har börjat spela med ett nytt hushåll i Sims. Paret ville ha barn, de fick barn, de ville ha barn igen - en flicka. Nu har dom försökt flera gånger, men ingen flicka så långt ögat kan nå. Däremot sju små pojkar. Nu är det ett riktigt gissel att spela med familjen. Nåja, skam den som ger sig. Nu ska de sju pojkarna uppfostras och bli lite äldre, så blir det nog lättare.

Eftersom barnen brukar se ut som ovan, var det en sjukt obehaglig upplevelse när jag plötsligt märker att ett av dom ser ut så här:




Kolla in överbettet!

Det verkar ha varit nån bugg, för sen blev Oliver som vanligt igen. Tur det, annars hade han varit svår att tycka om.

Hjärtedagen

Jag kände mig så missnöjd med mig själv och med hela världen i måndags. Krystat och trögt uppsatsplugg med M från 10 till 18, sen iväg direkt till G. Hade ingen tid för mig själv att hinna ordna nån liten hjärtansdagpresent eller så. Hade pratat innan om att det inte känns så viktigt med alla hjärtans dag i år, eftersom vi gör små fina saker för varann ganska ofta.

Slängde trots allt ner våffelingredienser, våffeljärn, elvisp och bunkar i en påse för att kunna överraska med nåt - hjärtformat dessutom.

Halkade iväg till ica för att köpa lite ingredienser till middan vi skulle laga. Blomaffären var till min förvåning öppen, och en kort sekund höll jag på att gå in, sen kände jag att jag inte ville stötta jippot. Jag ville ge nåt eget, när jag vill, vad jag vill, hur jag vill. Det är roligare att ge en ros när det inte förväntas. Såg inombords nästan lite ner på kön av människor inne i blomaffären och gick vidare.

Utanför ica stapplade en gammal farbror fram, med en inslagen blomma i famnen. Då ångrade jag mig. Det är fint! Åh så fint det är! Fina fina farbrorn, vem skulle få din blomma?

Inne på ica visade det sig att hela Uppsala bestämt sig för att handla just där, just då. Hämtade mina fyra varor och fick sen snällt ställa mig i en lång, vanlig kassakö eftersom det inte gick att hitta den ekologiska gurkan på väg-själv-vågen. Helvete!

Efter en sån kö brukar en bergochdalbana vänta, men icke. Halkade vidare med tunga påsen, in genom porten, trött och sur och ville bara vara själv. Tog för en gångs skull hissen de två våningarna upp, fan heller att jag tänkte gå ett enda steg till. Puffade med knapp ork upp hissdörren

och ser

En ros på dörren. Och en lapp "Det är ju trots allt måndag".

In i hallen. Vid öppningen in till vardagsrummet sitter den vita filten uppe. Genom den syns tända ljus. Drar undan filten, hittar en busig G och det här.



Jag har tjatat om white russians i evigheter. Och att fazerchokladen var slut på ica var Gs förtjänst, han hade plockat på sig ett halvkilo. Fint! Och att han hade köpt en ros till mig kändes inte alls fel eller som ett kommersiellt jippo...

Mitt sura humör återsågs inte resten av den dan.

The more the merrier

Vi fick höra att Ben & Jerrys kostar typ 30 spänn på Lutis nu, på grund av deras 40-årsjubileum. Max tre per hushåll. Vi skämtade om att köpa tre var, så skulle vi ha sex olika sorter. Igår skulle vi handla lite. Det slutade med att skämtet blev sant. Nu har vi sex paket glass hemma hos G. Gott!

Effektiv ineffektiv effektiv dag

Trots att vi gick upp tidigt idag, och jag baxade upp G varje gång han försökte reträttera till sängen, och vi var på plats hemma respektive på sjukhuset strax efter tio, har ingen av oss lyckats komma igång. Jag för att jag är dålig, han för att systemet på datorn där inte funkar. Så, nu ska han skynda hem och mäta lite och sen skyndar vi vidare mot IKEA för korv med bröd-lunch och lite shopping. Förhoppningsvis hinner vi köpa färg till de tre pinnstolarna han köpte förra veckan också. Undrar om vi kommer överens om färgerna. Och kanske kanske hittar vi nån billig liten kompaktkamera också! Vad jag ska göra? Ja, medan han mäter sin lägenhet tänker jag sminka mig här hemma. Och på ikea ska jag köpa ett skohorn och en dörrmatta. Det var det, ungefär. Och äta varmkorv! Och ge goda råd och argumentera för mina åsikter när G väljer möbler. Hehe.

Jobbe

En av dagens två intervjuer för masteruppsatsen är nu avklarad. Det går bra trots att M varit sjuk hela veckan och jag får intervjua själv, men jag var lite orolig först. Åh, det är så intressant, vi kommer ha så mycket att skriva! Men det verkar som att vi med våra möten och vår undersökning har satt saker lite i rullning, hoppas att vi hinner först bara så att eventuella förändringar faktiskt erkänns som ett resultat av vårt arbete...

Lite framtidsångest. Både jobbigt och lite spännande att inte ha en aning om vad som väntar efter sommaren, eller vart jag kan hamna. Vi hoppas ju att skapa en jobbmöjlighet till oss själva i och med exjobbet, men vem vet. Dags att börja kolla upp kurser till hösten också, måste ha en fallskärm liksom. Och en bostadssäkerhet, får bo kvar i lägenheten så länge jag pluggar. Och det är ju så fint och mysigt här!

I en kvadrat
i kvadraten
finner du guiden
till bollen

En vit Lindtchokladkula gömd bakom Liftarens guide till galaxen, i en av hyllorna (kvadraterna) i själva bokhyllan (kvadratisk). Haha.

Fyllig

Jag tänker ha på mig slappa kläder idag, sa jag imorse och satte på mig mina säckiga jeans. De var tajta.

Schizo

Allt är fint och flyter på. Sen på fyllan kom det plötsligt smygande. Bland öl, drinkar, liv och stoj hör jag mig själv fråga

Gillar du asiatiska tjejer? Är du lika svag för dom som alla andra killar? Typ hon där vid garderoben.

Babblar på om yellow feber.

Han tittar förvirrat på mig, vad pratar jag om?

Och orden fortsätter forsa. Att jag bara vill veta redan nu vilken min största konkurrens är. Vilka jag ska vara mest rädd för och ha koll på, hur jag inte vill att nåt ska komma plötsligt som en blixt från klar himmel.

Nej, han har ingen grej för asiatiska tjejer. Ser mig i ögonen.

Det är dig. Det är dig jag är svag för. Sluta oroa dig, du behöver inte tänka sådär. Det är dig, okej?

Och istället för att nöja mig och avsluta min idiotiska diskussion

Det är vad du tror nu. Sånt kan förändras. Jag tror dig när du säger att det är så nu, men det kan också vara bara vad du tror, just nu. Jag vill vara förberedd, till senare. osv osv.

Om jag såg en film där någon sa sånt skulle jag hata den karaktären lite, viska åt den att skärpa sig och önska att den skulle hålla tyst så att den inte sabbade nånting. Jag som ofta är ganska vettig, vad tar det åt mig? Om inte annat kommer han ju snart börja dras till andra, om jag fortsätter att få såna här psykihopbryt.

Jag som aldrig varit svartsjuk eller direkt oroat mig för sånt. Nu utsätter jag honom för det där, något som han verkligen inte förtjänar. Usch, tur att man inte är full jämt.

Att

Att få frustrerande och omöjliga ledtrådar dagen innan. Bokstavschiffer med sifferkoder.

Att vakna upp till födelsedagssång, paket och en chokladkaka. Att chokladkakan är urgröpt i mitten dan innan för att få plats med ett värmeljus där, så att det blir som en tårta. En kalleblåtårta. Att få ett spel jag pratat om länge men sen glömt bort lite.

Att efter dagens pluggerier få en ros och ett facit till ledtråden. Att den fina lilla dikten läst på rätt sätt bokstaverar JAY FU.

Att hand i hand kliva in i det blåa skenet på restaurangen. Att äta och prata i timmar. Att aldrig vilja sluta röra vid varandra när vi kommer hem.

Att

att

att

att han när jag en vecka senare tackar igen för en så fin födelsedag, säger tack själv.

"Tack för att för att för att du är så fin att det får mig att vilja göra sånt för dig. Och för att jag också tyckte att kvällen var underbar."

Att han protesterar när jag vill gå ner några kilon, men lovar att stötta mig att äta nyttigare om det är viktigt för mig. Att han när jag är mitt i pluggstressen och deppar över att jag trots allt inte köpte någon choklad på affären slänger fram en kexchoklad ur jackfickan. Som han haft där hela kvällen. För att han hade misstänkt att jag skulle ångra mig.

Att han tycker att jag är fin. Och bra. Och finbra.

Och att han berättar det för mig med både ord, blickar och leenden.

Igen, igen, och igen.

Att

att

att

att han tycker att det är självklart.

Mikroinlägg

"Och det enda som betyder något är inte att det inte är sant, det är att han tycker att det är sant."

Tidig lördagsmorgon

Frukosten avklarad, snart ska jag bege mig på julklappsjakt med syster. Har inga idéer alls, men kanske hittar vi nåt bra!

Hade en mysig gårdag. Pluggade, följde med på brudklänningsprovning och firade sen köp av (en annan) klänning med lite flyx. Sen pysslade vi lite inför lussegasquen ikväll; slog in paket, klädde granen, gjorde snö(!) osv. Riktigt mysigt. Kvällen avslutades sen med pizza och Vänner uppe hos paret G. Och sen gick jag och la mig, själv, och påmindes om hur skönt det är att få vara just själv ibland. Måste bli bättre på det.

Måndag

Helgen flög förbi, som just helger brukar göra. Fredagskvällen slutade med bokläsning i ett skumbad, en tupplur framför tv:n, storhandling och plock. I lördags tittade jag förbi en vän som fyllt 25, trevligt folk, gott fika och bebisunderhållning erbjöds. Hem några timmar, sen öl och vin med några här innan vi gick ner till nationen för att se Daniel Adams-Ray spela. Se och se förresten, han var skitkort så jag såg honom knappt alls. Fick slänga en blick när han gick in i köket sen - nu har jag iallafall sett honom.

Gårdagen bestod av en ineffektiv förmiddag uppföljd av några timmar med Kaspian. Trots att jag fick läppen söndersparkad av sagda barn (av misstag, oroa er inte) var det svårt att inte le när han härjade runt. Jag lyckades fånga en del av hans fina orgelkonsert på film. Skruttunge.

... fick just sms av mor, som vill ha en önskelista. Ja, en sån ska jag väl orka åstadkomma ikväll? En önskelista, piffning av en födelsedagspresent som ska ges bort imorn innan Daniel Adams-Ray på Live, och nån form av middag. Ja, tametusan, det låter överkomligt!

Uppa

Sen sist:

Vernissage av vår utställning på Biotopia. Allting blev klart i god tid och vi lyckades klara oss på 10' kronor under budget. Som tack fick hela utställningsgruppen äta på Jay-Fu, graaaatis. 5,5 timmar spenderade vi där, med gemensam matorgasm.

Sportlovsaktiviteten Mysteriet på museet planerades och genomfördes på Gustavianum. Iklädd Stadsteaterns kläder och en framtidsstrumpa av aluminiumfolie lotsade jag runt barngrupper under två dagar. Stressigt, svettigt och väldigt roligt.

Följt med fina H till storstan för att hjälpa till att välja brudklänning. Fantastisk sak att få vara med på, och både jag och J blev aningens rörda när vi såg vår vän stå med brudklänning, slöja och ett stort leende.

Bondat med diverse folk, bland annat på damsupén. Fylla, borttappade (och efter hemgång även upphittade) nycklar och skönt folk leder lätt till förtroenden och blottanden.

Varit på höstblot i Lund över en helg. Även detta med H. Väldigt roligt med många nya ansikten. Kanske kommer några av dem återses på vårbalen här!

Blivit kär i Lovikka-Conversen och tittat på bilder av dem varje dag i några veckor. Dreglat och ibland behövt påminna mig själv om att jag faktiskt inte har råd. Eller plats.

Borde jag hitta på nåt med min lediga, oplanerade kväll?

Njä. Tror inte det. Lite sims, lite film, något gott. Duger finfint. Myser!

Vinterglans

Kom på mig själv med att sitta och läsa över axeln när han kollade sin mail. Scannade efter något som var fel. Men vad skulle det vara? Vilken avsändare? Jag vet att det är så fel. Han skulle inte göra så. Känner mig paranoid och galen.

Där står han, ständigt leende, ögonen tindrande av bus och känslor. Full av komplimanger, med mjuka snälla händer och kramar. Redo att göra allt för mig om jag bara tillåter det. Sprängfärdig av uppskattning, presenter och överraskningar. Hör det jag själv inte ens märker att jag uttrycker.

Ändå denna tvekan.

Ge sig in i något igen? Jag trivs ju själv. Myser i min fina härliga lägenhet, kämpar på med mastern, spenderar min fritid med vänner, nationen mm.

Vad sysslar jag med? (Letar fel. Överanalyserar. Provocerar. Velar)

... kanske är jag mest av allt rädd för att för sent inse att det inte är rätt. Rädd för att slösa bort någon annans tid, känslor och engagemang. Istället försöker jag hitta felen redan nu.

Det är liksom inte på samma sätt den här gången. Inte den där spänningen, pirret i magen eller den diskreta men ständigt närvarande oron - vad kommer han tycka, vill han träffa mig om han kan, kommer jag på nåt sätt bli ledsen av den kommande kvällen, etc.

Nu är det mer lugn, trygghet, värme. Vetskap om vad jag erbjuds, och att allt är på mina villkor, att även min vilja spelar stor roll.

Funderar på hur mycket som beror på mig själv. Vad jag tillåter mig själv att vilja, känna, tycka. Låter jag ens mig själv känna efter? Och - hur skiljer man på gott och ont pirr?

Velar från dag till dag. Saknar, längtar. Ses, får smått panik. Söker närhet, bryr mig, är förtjust och faller alltmer. Drar mig undan, provocerar och känner inte igen mig själv.

Det ofattbara

Jag förstår att de som känner mig har känt oro av de senaste inläggen. Det som har hänt är att när jag och H (tillika nationens 1Q) hängde i söndags fick hon ett samtal. En av våra klubbverkare tog sitt liv i helgen. På kvällen hade heltidsanställda, inspektor och nationsvän informerats. Vi hade ett långt möte där vi försökte planera rent praktiskt, vilket känns ganska absurt i en sån situation. Nationsvännen var en klippa och ett stort stöd, helt fantastiskt.

Igår startades en telefonkedja till alla ämbetsmän upp, där vi även informerade om att verksamheten skulle vara nere under dagen men att huset stod öppet. Några personer från våra vännationer hjälpte till med fika, filtar, lunch och annat praktiskt. Ljus var tända och fika framdukat. En kondoleansbok och ett foto på vår leende, förlorade vän.

Chock, sorg, ogreppbarhet. Frågor och skuldkänslor. Tårar, kramar och närhet. Oerhört fint att ha varandra i det ofattbara som hänt. Oändliga "Hur är det?" och sen insikten om ynkligheten i frågan, och maktlösheten då det inte finns så mycket annat att säga. För det är ju det vi undrar. Hur är det med dig? Hur går det? Kan jag hjälpa? Vad ska vi ta oss till, är detta sant?

Som avslutning på dagen gick de som ville till Domkyrkan för att tända ljus. En sån overklig upplevelse att se ett tjugotal ämbetsmän och vänner stå i en gråtande, tyst cirkel i skenet från de många tända ljusen.

Vi har tur som har varandra. Men det här är något som har skakat om oss i grunden, nationen kommer inte vara densamma. Bakom varje skämt och leende kommer nog ledsamma och svåra tankar gömma sig, länge. Jag önskar bara att han hade sett och förstått sin egen betydelse innan det var för sent.

Och för egen del känner jag att man tar så mycket för givet. Att man har all tid i världen att lära känna folk eller att visa uppskattning. Men man vet aldrig hur mycket tid som finns.

Med mörka ringar under uppsvällda ögon är det dags att dra igång en tung dag. Istället för sovmorgon, stadsteatern och sedan genrep på Gustavianum ska vi nu starta upp en telefonkedja till alla ämbetsmän på nationen. Verksamheten nedstängd, men huset öppet och välkommet. För de som behöver prata, med varandra eller prästerna. Eller bara behöver sällskap. Nånstans att ta vägen.

Hur lämnar man ett sådant här besked?

Känner mig alldeles tom. Varför? Sånt oerhört mörker man måste känna. Så djupt och svårt att man istället väljer det eviga.

Så lite tid. Det finns så lite tid.

So please be kind if I'm a mess.

Grisen gal i granens topp

Jag är trött och seg och slut efter en heldag. Och en helhelg. Jobbade uthyrning, diskade efter middag för 160 personer. Seg seg seg. Utställningen tog musten ur mig förra veckan. Tankar tar min must denna. Och uppsatsen, och höstlovsaktivitetsplanerandet för Gustavianum, och nationen... och försöken att däremellan vara social. Och imorn ska jag först ha handledarmöte och sen jobba med masteruppsatsen. Sen jobba. Sen gå på bio! Det sista är ju socialt och roligt, bra!

Uppfylld av höstsolen och alla sprakande löv.

Prat med tryckeriet, snart är det mesta inskickat. Utställningens invigning närmar sig! Gruppsamarbeten som sätter samarbetsförmågan på prov.

Mötte min fd-s mamma förra veckan, fantastiskt fin person som jag saknar och alltid kommer ha fina minnen av. Som skickade ett så fint och omtänksamt sms efter att det tagit slut, några varma ord som jag alltid kommer minnas ordagrant och bevara i minne och hjärta. Förhoppningsvis finns det någon annan lika underbar familj som väntar på att bli en del av mitt liv. Och det är ju faktiskt inte familjen man är tillsammans med, även om den också är viktig. Kanske kan en större kärlek väga upp en mindre "bra" familj.

Ständigt frusen och invirad i en filt eller flera lager kläder. Hittade en finfin vinterjacka igår, kostar 2200. Kommer inte bli min. Lyckades däremot hitta massor av fina kläder till G. Jag blev lovad provision; en bulle för varje plagg jag hittat åt honom. Jag tänkte försöka vara jävlig och ha dem ständigt innestående. Ringa när jag ska fika med nån annan och begära att han kommer och pröjsar en bulle.

Blev nyss nostalgisk. Kom att tänka på ett foto, som är taget 2006 och alltså inte finns på nån av mina nuvarande datorer. Är väl på nån skiva nånstans. Fick leta mig tillbaka till mitt gamla bilddagbokenkonto och kika där, fastnade sedan och tittade igenom bilder från 2006 till 2008. Fint.

Undrar hur människor kan fungera så olika. Hur vissa kan gå vidare så snabbt och lätt, medan andra - den kategorin jag hör till - hemsöks av tankar och funderingar så mycket längre. Hur jag när saker nu börjar anas eller hända tänker tillbaka. På honom, oss, henne, dom. Mer än ett halvår senare. Medan han verkade gå vidare utan några tankar alls. Jag önskar att jag tänkte mindre. Tänkte och kände mindre. Rent allmänt. Saker är nog lättare då. Då kan man stampa igenom livet och skövla både sin omgivning och sig själv, utan att tappa fokus på sin egen stig. Medan mina stigar leder lite här och var, snårar sig och fäller mig. Men alla stigar leder fram. Jag går ju också framåt, ständigt och ofrånkomligt. Framåt och uppåt på så många olika sätt. Jag gör det bara med sån väldig eftertanke. Kanske för att jag vet hur lätt stigar kan leda mig vilse?

Är omväxlande arg och ledsen, stressad, glad och uppåt. Idag mest ensamhetskrävande. Jag vill vara för mig själv, samla mig. Vet fortfarande varken ut eller in. Återigen den där blandningen av nytt och okänt som blandas med förgångna tankar och minnen. Jag undrar om jag vill vara själv på mer än ett sätt. Jag trivs ju så oerhört bra just nu. Själv. Men som H sa, jag kan inte jämföra med det som var innan, för inga människor är lika. Inga samspel är lika.

Åh. Äh. Blä. Jag blir inte klok på nånting.

Men när det har att göra med andra människor måste man vara klok. För jag vill inte bli en skogsskövlare.

Fina grejer

http://www.madebyhanna.se/MadeByHanna/Made_by_Hanna/Made_by_Hanna.html

Fina grejer av en fin person!

Veckan

Två. Två samtal, väldigt lika men samtidigt olika. Med en harkling, nervös blick, obekväm stämning och sedan ett blottande. Två samtal. Det första, med "negativt" besked, lämnade mig i det närmaste opåverkad. Det andra, "positiva", skakade om mig i själen och fick mig att efteråt fälla några tårar. Människors påverkan, inverkan. Mina tankar, funderingar och rädslor.

Det första, som togs emot med ett förstående leende och inte så många fler tankar. Det andra... djup respekt och närhet, livrädd för att göra fel. Att såra eller bli sårad.

Arla

Jag gick upp 6.20 för att hinna ut och fota soluppgången. I minusgrader stampade jag runt på en frostig åker för att hålla värmen. Tårna riskerade att ramla av, näsan likaså. En timme gick jag runt. Och så var det världens kanske minst dramatiska soluppgång ever. Onödigt. Blir till att sova lunch idag!

Nu är jag så upprörd att jag behöver göra mig en nattamacka.

Och självklart kan man inte motstå, trots de i princip oundvikliga riskerna att få hjärtat söndertrasat. För man vet inte förrän man provat. Och man ångrar bara det man inte gjort. Sägs det ju.

Pinsamma SMS

Jag ligger hopkurad under en filt i soffan hos föräldrarna. TV:n står på, väggklockan tickar, Tusse sover snusandes bredvid. Föräldrarna gör... nånting, i den blivande vinterträdgården. Det är nåt med det nylagda klinkergolvet.

För att mysa till det till max började jag läsa i en bok på tv-bordet, Pinsamma SMS. Det är ju en kul idé, och vissa är lustiga. Men skrämmande många göra mig bara olustig till mods. Ett flertal är bara onödiga elakheter, och många är sms som varit menade till en älskare/älskarinna men kommit till maken/frun av misstag. Är det vanligt? Är det roligt? Otrohet och snuskiga sms till andra, är det kärlek? Är det det man ger sig in i? En värld där hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässor. Inte konstigt att man blir rädd. Varför finns kärleken inte längre? Varför är otrohet och skilsmässor så självklart?

Är det nån idé att alls ge sig in i det hela igen?

Å andra sidan, finns det något sätt att mostå?

Kan man någonsin leva fullt ut, älska fullt ut, när rädslan och oddsen alltid finns i bakhuvudet? När andra människors olycka - bedragna och att få veta det via felskickade sexiga sms - fungerar som underhållning? Hur kan sånt vara roligt? Usch, jag ryser.

H agerar alltid kärlekscoach, och sa till mig senast idag att jag måste våga chansa, att jag måste tro på kärleken och att någon jag träffar kan vara mannen i mitt liv. Att jag måste prova. Men statistiskt sett känns det inte hållbart. Jag vill inte få ett sånt sms i framtiden. Jag vill aldrig aldrig aldrig någonsin behöva känna att den jag är med träffar någon annan. Aldrig. Aldrig mer vill jag bli bortvald och maktlös behöva stå och se på när känslorna vänds mot någon annan och de inleder ett förhållande.

Jag ska vara helt ärlig. Jag känner absolut inget för min man längre. I morgon kan vi träffas, då går han i skolan. Vill verkligen göra något snuskigt med dig :)

eller

Jag vill också vara med dig hela tiden. Och jag kommer att ta ut skilsmässa, men inte just nu. Det är inte läge för det. Det kommer att knäcka honom totalt.

Nu kom mamma förbi och uttryckte liknande besvikelse över boken. De är ju bara elaka i den. Några få sms är roligt pinsamma, men resten är inget som får mig varken att le eller att vilja läsa mer. Usch. Elaka, elaka människor!

Forna tiders spöke

Det förflutna blir så närvarande när man rör sig framåt. I både drömmar och tankar dyker det upp. För att det här är en brytningspunkt? För att gå vidare? Eller för att väga det nya mot det gamla? Kanske kan man på så sätt hjälpa till att besluta något? Tiden får utvisa.

Nu är min cheesecake färdig! Dags att sova... imorgon väntar möten 10-19. Det ska bli roligt. Kanske det roligaste nånsin. Eller segt.

Ibland

Ibland påminns jag om sådant jag saknar. Som inte längre är en del av mitt liv, men ändå en bit av den person jag hittills blivit. Det kan skära till i bröstet, hjärtat hoppar över ett slag och allt stannar upp en stund. Mellan två tider. Förr och nu. Men det är inte av ondo. Det som någon gång varit en stor del av mitt liv kommer alltid ha någon form av betydelse. Så länge jag är jag. Eftersom det är en del av mig. Jag tänkte nyss på hur jobbigt och sorgligt det känns med personer som utan att jag själv har valt det inte längre kan vara en del av mitt liv, mer än som just en del av mitt förflutna som har hjälpt till att forma mig. Men, egentligen. Om man inte hade något att sakna... vilket tomt liv! Och vad lite människorna runt om måste ha betytt. Så... ensamt, tomt. Hellre känna saknad. Saknad är fint. Saknad innebär att man har levt. Och känt. De människor som någon gång har betytt något för mig kommer alltid finnas där, som skimrande minnen. Finare än diamanter.

För övrigt

vet jag knappt vad som händer längre. Vad jag själv gör eller vad som händer runt om. Ganska skönt ändå. Glider liksom med. Tar ingenting alltför allvarligt, orkar inte tänka, fundera, undra, planera. Bara är. Rent allmänt alltså. Till många andras stora förtret. Men så är det. Fint.

Dessutom har jag helt tappat tålamodet. Har blivit ombedd att behärska mig när jag under ett möte förra veckan blev lite FÖR mycket möteshitler. Men jag orkar inte med obetydligt skitsnack. Sånt vill jag ta när jag är ledig, och har tid. Då vill jag gärna höra om illern på Stora Torget, någons uppväxthistoria fram till 65 års ålder, om vilka hemorter i Jämtland som är bäst osv. Då, när jag kanske t.o.m. bedövat mig med lite alkohol. Då är jag all ears, välkomna.

Det är rätt najs faktiskt att bli arg. Jag har mycket ilska insparat tror jag, som nu börjar pysa ut allt oftare. Skönt. Minskar på de inre spänningarna och oron som annars lätt kan uppstå. Jag har lärt mig mycket det senaste året. Najs.

Möte scflöte

Sitter med delad uppmärksamhet mellan de två datorskärmarna. Äter Ben & Jerrys och skriver ut projektanteckningar samtidigt som jag skriver här. Samlar ny energi inför eftermiddagens/kvällens två möten som väntar. Pustar ut och försöker återfinna balansen efter förmiddagens andra möten. Efter en avkopplande morgontimme hos frisören väntade möte med bildgruppen för utställningen. Vi hade besök av en gammal professionell pr-människa som dundrade fram som en ångvält. När han efter drygt 90 minuter lämnade oss stirrade vi på varandra i chock och undrade vad som just hade hänt. Vad ville han? Vad hade vi gått med på? Vad var det egentligen vi skulle göra? Sen direkt vidare till nästa möte med sportlovsaktivitetsgruppen. Rota igenom rekvisita och läsa guidepärm.

Nu har jag ätit en baguette med avokadoröra och massa glass. Perfekt lunch.

Klockan fem börjar nästa möte, som antagligen håller på till tio ungefär. Det är ett roligt möte, vi ska förbereda mer inför herrmiddagen på lördag. Ordna spex, kulisser m.m. Men däremellan pyser jag iväg för ett vb-möte kl 19.

Detta är en mötesrik dag. Imorgon blir det lite ledigt (hurra!) för att på torsdag återigen ha möten 10-19. Jag måste komma ihåg att ordna matlådor.

Kvällsrapport

Har haft fikarep och spelkväll med pojkarna. Livet är fint!

Alltså, stressen.

Varifrån kommer alla fina karlar? De kom så plötsligt och finns nu överallt! Nomnomnom.

Kö

Ännu ett tecken på att terminen har dragit igång igen är den långa kön till Snärkes. Redan när jag kom hem från jobbet var det lång kö, och det är fortfarande kö så långt jag kan se från fönstret. Själv ska jag kanske trilla ner till puben en sväng och hänga lite, drickandes gratis vatten.

Till helgen lär kön till Live och Linnros också gå förbi här, det kommer vara helt sjukt. Tur att alla vi har kort så att vi går in gratis före kön. Fast oavsett måste man nog gå in senast typ åtta för att det inte ska hinna bli fullt...

Höst

Oj. Hösten och vardagen kickade in som från ingenstans och är nu i full gång. Ett kyligt Popaganda som räddades och glorifierades av Robyn och en fantastisk kräftskiva avslutade sommaren. Draman och spänning av olika anledning och grad leder vägen in i hösten. Kylan får motas bort av värme och skratt från omvärlden. Kom an då hösten, jag är redo. Jag tycker inte om dig och den kyla och gråhet du för med dig, men jag accepterar dig. Jag har värme och färgsprak utan dig.

Fredag

Idag trotsar jag förkylningen och åker till Stockholm för att gå på Popaganda. It'sa gonna be a nicea!

Grattis

Snörvel

Okej. Det suger att vara förkyld. Man är liksom inte döende, så det är inte synd om en, men samtidigt får man ju absolut ingenting gjort. Snor, slem, harkel, snyt, feber, svett, köld... Höjden av osexighet. Nu har jag mått såhär i två dagar, så imorgon tänker jag vara frisk. Jag har faktiskt väldigt mycket att göra! Idag har det dock varit lite bättre, och jag har snart läst en av fem böcker jag vill hinna få lite koll på innan jag gör utställningen om och på nationen. Igår gjorde det för ont i ögonhålorna. Jag menar, vad är det för mesig grej? Få ont både här och där så fort man är lite förkyld. Kli i öronen dessutom.

Det är inte alls som på film. Då kommer det alltid över någon söt pojkvän och tar hand om en. Det har då aldrig hänt mig, och för den delen vill jag nog inte ha hit nån när jag är i höjden av äcklighet.

Ungefär som med svimningar. På film är dom superromantiska och vackra. Så var det inte när jag svimmade. I kön till donken nånstans i Brasilien. Då sjönk jag först ihop mot kassan (darn! vad långsam betjäning det var!) för att sedan falla raklång bakåt och slå huvudet i golvet. Och inte var det slut där, nej, som kronan på verket började jag dessutom skaka massor och man såg bara mina ögonvitor. Romantiskt, ey. Ungefär som nu när jag sitter och ömsom kliar öronen, ömsom snyter mig. Hot mama, kom och ta mig.

Kvällsmys

Kör lite pirater och noblesse så här på kvällskvisten. Dagen har annars ägnats mest åt nationsfix och installering av trådlös router. Nu har jag internet på båda datorerna! Och jag lyckades installera det helt själv, mycket nöjd. Nyss bytte jag även en propp helt själv - och överlevde! Tydligen går propparna här hela tiden, jag fick nyss tips av hon som bodde här innan att utveckla ett system för vad jag kan ha igång samtidigt. Chevrétoasten efter joggingturen fick vänta lite, men till slut löste det sig. Hm... ugn, laptop på laddning, kyl, frys, taklampa.. router, taklampa, tv och dator... där gick tydligen en gräns i alla fall. Det ska jag försöka komma ihåg. Blir nog lite lättare att hålla nere elförbrukningen med hjälp av proppar som går ihop med elräkningen som väl kommer om nån månad...

Illa

Ja vad säger man? Jag mår verkligen som jag förtjänar idag. Länge sedan jag mådde såhär dagen efter. Det kan ju ha ett samband med att jag inte druckit så mycket på länge...

Hejdundrande kickoff på nationen med mycket mat, dryck och härlig stämning. Vidare till Taket för dans halva natten, för att sen hänga i ett korridorsrum. Där vi först somnade på Os mjuka matta, och sen somnade jag nån helt annanstans eftersom jag inte orkade gå hem - vilket tar max två minuter. Sista ölen intogs cirka klockan 03. Så orutinerat, rookieaktigt.

Jag råkade köpa Noblesse nyss. Gott.

Drömvärld

Jag vaknade upp ur en så oerhört häftig dröm. Den var liksom väldigt mycket som en saga. Jag minns inte jättemycket, men i någon parallell värld fanns det supersnälla jättemän som tog hand om små barn. De var ganska djuriska. Det var massa underliga byggnader, ungefär som i Harry Potter/Alice i Underlandet. Hemligheter. En hiss ner i det gömda. Och jag fick ta del av allt! Det börjar anas i utkanten av medvetandet vad som hände innan det i drömmen, men det går inte riktigt att ta på än.
Sen fick jag rida på en jättes rygg, men först var jag tvungen att vira in mig i blomgirlanger - jag minns inte om det var för att de blev aggressiva annars.
Sen var jag iallafall i den vanliga världen, där det också fanns såna jättar! Man kände igen dom på en skum blick och vi trodde alltid att de var från Nya Zeeland, haha. Pratade konstigt gjorde de också. Jag stod vid busshållplatsen i Bromma med en grön pinne som var från den andra världen, så de jättar/nya zeeländare som var i närheten blev oroliga och lite arga. Jag mest log och var glad, var inte alls rädd utan tyckte snarare att det var ganska spännande.

Kul med drömmar =)

Yay!

Har skickat in den sista uppgiften nu. Egentligen borde jag kommentera några andras bilder lite, men får se hur det blir med det... Tidigt imorgon ska jag ner på nationen och börja fundera på utställningen vi tänkte ha på kulturnatten. Klockan 12 ska jag sen berätta kloka saker om det under ett lunchmöte. Hehe.

Förutom en sjuhelsikes(?) pluggdag har jag även varit ute och joggat! 40 minuter idag, 40 minuter i förrgår. Känns bra. Musik i ena örat och så massa skitsnack med H - man märker ju knappt att man tränar då. Efter det tog jag ett långt, varmt bad ihop med en bok. Jag lärde mig dock den hårda vägen att det här badkaret fylls upp bra mycket fortare än det hemma hos mina föräldrar. Badkaret var... helfullt. Som optimisten skulle ha sagt. Eller, kanske snarare överfullt.
Nu är det sovdags!

Mera!

Kom på en till viktig punkt för listan!

* Folk har inte sex i köket. Och om nån har det så är det jag.

En negativ punkt däremot:
* Grannen som har sin balkong bredvid mina fönster tycker att jag har på tv:n för högt. Så jag blir alldeles paranoid när jag lyssnar på musik eller ser på tv nu och ser att hans balkongdörr är öppen. Samtidigt som jag inte tänker sänka, han kan väl stänga dörren lika gärna. Tönt. Han. Och jag, som är både feg och tuff.

Lista

Äsch. Orka plugga. Inte tillräckligt hetsigt än, känner inte pressen... dumt, jag vet. Istället kan man, hm, lista saker som är fint med egen lya! Jaa!

* Jag kan laga mat och diska när jag vill.
* Jag har världens finaste dammsugare.
* Jag kan gå runt utan bh hela dan om jag så vill. För att inte nämna hotpants. Visserligen gjorde en tjej i korridoren alltid det, men...
* Jag kan lyssna på musik medan jag lagar mat eller diskar. Likadant kan jag lyssna på tv vad jag än gör.
* Jag har ett badkar.
* Jag har skrivbord, soffbord OCH matbord. Underbart.
* Jag har två fönster med massa murgröna på Göteborgs mur som utsikt.
* Jag har massa bra förvaringsmöjligheter (efter viss hjälp från föräldrarna med skjuts och borrande).
* Jag får vara ifred, och kan umgås med folk när jag vill, om jag vill och framförallt med dem jag vill.
* Världens finaste laptop bor här.

Hmm det kommer nog mera efterhand. Plugga var det? Hrm.

Plugghets

Kom igen Pördy, bara en uppgift kvar i distanskurserna nu! Bilderna till den är redan tagna, strunt samma att dom inte är så bra! Kom på något smart och skriv nu, skriv för glatta livet. Så är det över sen. Kom igen Pördy!

...

Är man illa ute när man börjar pep-talka sig själv? Jag har idag skickat in den näst sista bilduppgiften, det blev till slut bilden på kassörskan samt i hotellet. Igår gjorde jag en tenta som jag blev underkänd på. Idag fick jag försöka igen, och det gick betydligt bättre. Sen avslutade jag sista uppgiften i andra kursen, men fastnade totalt i säkert en timme när jag slutligen skulle bestämma i vilken ordning de tre bilderna skulle komma. När den uppgiften var inskickad märkte jag förvånat att det fanns en tenta även till den kursen, så då gjorde jag den också. Gick fint.

Nu en sak kvar. Sex stycken bilder; miljö och människor. Tittar på andras insända uppgifter, och de fotar så fint och skriver så bra! Suck... Men det är inte läge att vara perfektionist med en dag kvar till deadline. Och man kan ju inte vara bra på allt.

Det ni ser i bilden är någon form av försök till omvårdnad. Jag, av alla människor, försöker ta hand om en orkidé. Nu står den i vattenbad med speciell näring. Jag har inte ens duschat själv idag...

Ändrad uppfattning

Efter att ha värmt en matlåda på spisen tar jag tillbaka mitt tidigare påstående om att jag inte behöver någon micro.

The Quiz

Färdigfotad

Det kan nog ha blivit nån användbar bild! Kollade igenom dom snabbt nu på datorn. Men det tog ett tag att lyckas fånga M på bild i det dåliga ljuset. På önskelistan: reparation av normalobjektivet samt att få ett stativ av Tomten.

Nu är jag trött. Imorgon blir det bildredigering och dokumentationstexter! På eftermiddagen är planen att jogga med H, och sen se om vi vill fortsätta röra på oss på dansgolvet efter det.

The Sandman is coming to get me! Måhåhå.

Bah

Okej, jag kan inte hålla mig. Går till Hörnan och fotar M i den tomma hotellfoajén. Kan bli en bra bild!

Paparazzipill

Ingen har gått säker idag. Det började med några trafikgubbar som målade ett övergångsställe, fortsatte med alla nationsmänniskor som satt på bibblan för inskrivning och plugg, vidare till byggarbetarna på baksidan. Sen tvingade jag ner G i nationskällaren för att få till en skuggig bild i motljus. I hopp om att hitta lite skarpare ljus lurade jag sedan ner honom i källaren till huset, men där var det rörelsesensorer på alla lampor. Därför placerade jag min söta lilla rumpa på golvet längst in i en liten korridor och G precis i början av den (korridoren, inte rumpan!). Sen försökte vi vara helt stilla tills lyset skulle slås av. T fick hjälpa till att röra sig i korridoren bakom G, så att jag fick det efterlängtade motljuset. Det är svårt att vara still när man fnissar för fullt...

Men det slutade inte där! Med min inte så diskreta kamera i högsta hugg gick jag sedan till ica för att fota E i kassan. Väl hemma kände jag mig inte nöjd med de bilderna, så för någon timme sen gick jag tillbaka för att försöka igen. Då fick jag bevittna hur hon stoppade en tjej som försökte langa folköl till ett gäng småfolk utanför. Spänning i vardagen.

Bildanalysen som jag skickade in igår var granskad och godkänd idag! Hoppas att det ska gå vägen med resten också. Känner mig inte alls nöjd med bilderna från idag - och så saknar jag mitt bra motiv som gått sönder! - men kanske kanske kan de duga för godkänt. För någon komplettering har jag ingen chans till...

Paparazzi

Idag ska jag leka paparazzi. Det känns inte helt bekvämt, men blir säkert bra på något sätt. Ska först hänga på nationen och försöka få sex bra bilder på temat miljö & människor. Måste läsa på en gång till om hur man skildrar olika stämningar och så, så behöver jag kanske inte tillbaka och fota imorgon. Sedan efter lunch ska jag fota stackars G som en skrämmande vuxen för slutuppgiften i digital bildbehandling, antingen för något budskap om att stoppa barnmisshandel eller något om alkohol. I eftermiddag bär det av till ica för att fota någon i kassan till uppgiften att fota och förmedla min uppfattning om nåt jobb. Och inatt kanske ett hotell. Om det här går som det ska är jag sedan färdigfotograferad. Sedan återstår bara dokumentationstexter till alla uppgifter, bildbehandling på dibild-uppgiften, samt ett skriftligt prov. Det kan gå. Håller tummarna.

Rasist

Alltså, ge mig fler surrande bärfisar. De röda bananflugorna däremot, de kan dö! Det är nästan så att jag kan döda dom utan att be om ursäkt efteråt, som jag brukar ha en tendens att göra. Bort! Försvinn! Lämna min frukost ifred!

Fint

Biljetter till Popaganda bokade! Robyn! Belle & Sebastian! Familjen! Jag är kär i Robyn, och de andra blir som en liten smaskig bonus.
Det här blir kalas, I'm telling you.

Besök

Jag verkar husera i ett hostel för diverse flygfän. Vadan detta? Och vart tog egentligen den surrande bärfisen från igår vägen?

Trött kvällsbabbel

Både i fredags och lördags fick jag så efterlängtat gå ut med lite tjejer. Igår fick jag till och med naglarna målade illrosa. Nu känner jag mig inte som en karl längre! Det var nästan så att jag snart skulle börja stå upp och kissa av ren förvirring...

Jag har lite stillasittarångest nu, har varit inne och pluggat hela dagen. Blir smått tokig om jag inte kommer ut på en hel dag.

Börjar komma iordning i lägenheten nu, trivs så bra att jag nästan blir lite rädd. Om jag lyckas skrapa ihop pengar till en platt-tv är det nästan så perfekt det kan bli! Men jag tar det lite lugnt med det...

Snart kommer A tillbaka från Japan. Tänk så oväntade vändningar livet kan ta. För mindre än ett halvår sedan var vi båda i förhållanden med någon vi älskade och planerade att flytta ihop med. Sen, inom loppet av några dagar, tog det slut pga deras intresse för varandra. A var mer klarsynt än jag och gjorde själv slut med K, efter ett ultimatum som hon inte gick med på. Strax efter det stod jag där i korridorsrummet. Konfronterade om sms jag läst och undrade varför han ljugit och inte berättat att hon varit där under dagen. Kunde inte längre stå ut med vetskapen om att de sågs i smyg. Och han krympte ihop där på sängen, såg mig rätt i ögonen med ledsna, skyldiga hundvalpsögon och sa "Ja, jag är intresserad av henne." Det ögonblicket kommer för alltid vara fastetsat i mig. De orden från en pojkvän. Hur jag skrek och grät och kastade saker, vrålade att han var ett svin, frågade hur han kunde både vilja ha kakan och äta den. Och sen gick det långsamt upp för mig. Han inte ville ha kakan. Han ville inte ha mig. Den sömnlösa natten, där i sängen bredvid honom som inte längre ville vara min. Han som redan var intresserad av någon annan. Hur jag snyftade, grät efter mamma, hulkade, och trodde att jag dog lite. Hur han morgonen därpå snäste åt mig om att han inte kunnat sova på grund av att jag gråtit. Hur han gick till skolan, medan jag stod kvar och försökte samla ihop spillrorna av det jag trodde var mitt liv. Hur jag när jag packat började räkna ihop våra matkvitton, för att få något att fästa tankarna på. Hur jag grät hela bussresan hem. Hur jag spenderade flera dagar i fosterställning, med vänner som tog hand om mig på alla möjliga sätt. Hur jag varken klarade av att sova eller vara vaken. Medan jag inte hörde något från honom. Hur jag själv fick ordna boende, i hans stad, för att kunna göra klart min praktik. I hans stad.. Där jag var för hans skull. Och sedan fick stanna i den staden två veckor till, med vetskapen om att han fortfarande träffade K väldigt mycket. Gemensamma vänner som hörde av sig och frågade vad som egentligen stod på. Varför han och K satt och visade mer än kompiskärlek på en fest, och varför jag inte varit med. Det var min tredje dag i fosterställning.

Men, allting för något gott med sig. På grund av en vän, och ännu fler avslöjade lögner, tog jag kontakt med A. Vi mailade för att klara ut saker, eftersom vi inte fick veta sanningen av våra nyblivna ex. Vi kunde jämföra våra sidor av saken och fylla i de luckor som fanns. Till slut förvandlades mailen till chat. Det var en ovärderlig kontakt för mig, han var en av dem som hjälpte mig att överleva i staden som inte var min. Till slut träffades vi, då vi hamnade på samma uteställe. Vi pratade och grät i fler timmar (jag grät åtminstone, han var mest arg). Sedan dess ser jag honom som min vän. Vi har festat ihop lite, och hörs med jämna mellanrum. När någon av oss blir låg ger den andra stöd. När någon av oss vill gå in på nån av deras internetsidor eller så, måste vi först be varandra om tillåtelse - och det ger vi aldrig. Vi har liksom turats om att vara starka. När det känns som att alla andra har tröttnat på att lyssna kan jag höra av mig till A, för han förstår. Eftersom han var med om samma sak. Sen att K ringde A och skrek att han var en äcklig hyckare och att hon minsann förstod att han knullade mig, eller vad det nu var, det säger liksom mer om henne än om oss. Det hade ju varit helt sjukt, och en hämnd som vore mer skadlig än nyttig. Men hon får tro vad hon vill.

Jag undrar om de förstår hur mycket de förstörde oss? Jag undrar om han förstår hur svårt jag kommer ha att lita på någon igen. Jag kan knappt börja fundera på att träffa någon, utan att undra om även den personen kommer se mig i ögonen och säga "Ja, jag är intresserad av henne." För det kommer alltid finnas andra tjejer i världen. Hur vet jag om även de är mer spännande/snygga/roliga/älskvärda etc än vad jag är? Hur kan jag igen lita på någon som i veckor övertygar mig om att ingenting är fel? Hur kan jag igen stå ut med onaturliga sms- och msn-kontakter? Det var första gången jag någonsin varit svartsjuk, och första gången jag faktiskt gått igenom någon annans sms. Jag hoppas att det blir den sista. Men hur ska jag våga lita på att det är sanningen som sägs? Tänk om jag återigen tvingas till det, och får läsa om hur de har träffats fast han säger motsatsen, eller se hur han har skrivit "Du vet att jag tycker om att höra din röst :* " till en annan tjej (ännu en sån sak som är fastetsad!)... Hur gör man?! Lisen livscoach, hur gör man...?

Och något som fortfarande är svårt att förstå är att de faktiskt är tillsammans. På riktigt. Officiellt, bland andra, inte längre smygande. För han sa. Han sa att det inte var så. Att hon inte var någon han skulle kunna bli tillsammans med. Han sa... Allt prat om att hon var blåst och vad det var. Det var bara fler lögner för att på nåt sätt vara snäll mot mig. Men det blir aldrig snällt i slutändan. Jag önskar att jag hade fått sanningen direkt - speciellt när jag frågade efter den flera gånger. Så hade jag sluppit alla olika steg av saker och sanningar som gör ont. Men kanske är det bättre att bli dumpad för någon som är en riktig kärlek än för någon som är ett obetydligt ragg. Fast han sa ju...

Åh, som vanlig virvlar tankarna iväg av sig själva. Tillbaka till ämnet. Hur A, som var med om samma sak som jag och som också var förstörd och nedbruten, nu har levt loppan i Japan. Hur det vi sa där i början blev sant - vi kom över dom. Och vi mår bra även utan dom i våra liv. Den stora slutsatsen är väl kanske att jag förlorade något stort i mitt liv, men även har vunnit nya bekantskaper. Ur sorgen växte nya glädjeämnen fram. Nya vänskaper som har uppstått och gamla som har förstärkts. Jag har förstått vilket enormt socialt nätverk jag har. En social fallskärm. Jag har tur.

Och trots svåra minnen och många grubblerier över mig själv, kärlek, relationer och tillit, så trivs jag bra. Det är fint nu. Livet är gott så som det är nu. Så konstigt att så många olika känslor och tankar kan samsas i mig - sorg över det förflutna men glädje över nuet.

Tills nuet överskuggar det förflutna.

Men tillsvidare vill jag inte vara något annat än singel. Det där med känslor får vänta. Jag fokuserar på mig själv istället.

Babbel, borde sova. Imorgon blir det mer plugg! Jag ska klara kurserna.

Seriöst, hur ska jag göra med frullen? Har sovit på saken nu men vet fortfarande inte...

Pytiskt

Jag vaknade för en stund sen med sminket kvar och en strömadapter inkörd i låret. Mindes snabbt att det blev utgång och många öl igår, och att jag var riktigt trött när jag väl kom hem. Kände mig stolt och nöjd över att i alla fall ha orkat bre och äta en macka innan jag somnade. Nyss utbyttes dock stoltheten; smöret och osten stod kvar framme. Rinnigt smör och en uppmjukad ost. Jummi, ser fram emot frukost...

Frustration

Sitter med webföreläsningar. De är minst två timmar långa per lektion, men är idag typ dubbelt så långa eftersom internet bråkar. Jag blir galen! Måste ju bli klar med det här. "Ja-a-a...a s-s--s-sss-ss-så har vi då nä -------------------------- sta punkt som är ................................... är... är... eg..eg--eg-eg-eg------"
GAH!

Håll till godo!

Hahaha jag bara skrattar. Det här är tydligen en stor sommarplåga i år. Jag har inte hört den, innan igår då. Hans manager var väldigt förvånad över att jag inte kände till Dj Fanta. Som han inte heter, men i mitt huvud så.

Jag försöker...

... för övrigt stå emot impulsen att ta bort fylleinlägget från inatt/imorse. Det är ganska kul att ha kvar såna, även om man blir lite trött på sig själv ibland. Jag är rätt kul när jag är full. Bumbibjörnar i en kärleksbubbla? Huh?
=)

Komplimang?

Igår mitt på dagen gick jag ut på en träningsrunda, jobbar in mina nya joggingskor. Glad i hågen begav jag mig ut, men hann inte långt innan en man kom mot mig över gatan med stora steg. Jag trodde att han skulle fråga om vägen eller nåt, men så var det inte. Jag funderar fortfarande på vad som var grejen, för han verkade inte vara nåt fyllo men han höll i en fickplunta. Jag funderar lite på om jag blev filmad av nåt kamerateam, men det känns inte helt troligt. Men det gör å andra sidan inte heller samtalet som sen utspelade sig. Det gick ungefär så här:

- Fan vilka sexiga ben du har
- Jaha, tack...
-Ska vi knulla eller?
- Ej, nej tack.
- Men varför då? Varför vill du inte knulla?
- Jag ska träna.
- Men vi kan träna tillsammans!
- Nä, jag vill träna själv.
- Men kom igen, klart vi ska knulla! Jag har stor kuk!
- ...
- Du kan få den i röven! (Ah well that changes things! Eller?)
- Jag vill att du lämnar mig ifred nu. (Här började han bli både högljudd och närgången, och jag lite rädd)
- Du kan få den i röven säger jag!
- Jag vill att du slutar prata med mig nu. (Och så började jag gå ännu snabbare, himla bra ur träningssynpunkt måste jag säga)
- VAFAN GÅR DU RUNT HALVNAKEN PÅ STAN FÖR OM DU INTE VILL BLI KNULLAD? ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVET ELLER?
Sen fortsatte han skrika massa saker, men jag gick snabbare än jag nånsin gått förr och höjde volymen i ipoden till skadliga nivåer. Det kändes ändå mer hälsosamt än att fortsätta lyssna på honom.

Summa summarum: jag har fina ben? Man måste ju ta med sig det positiva ur varje situation...

Kväll. Eller morgon. Tant...

Jistanes. Mycket känslor i omlopp nu. Och alkohol. Har nog gråtit i närmare en timme. Inte såna där hjärtskärande aj-jag-går-sönder-och-finns-inte-mer-tårar, såna tycker jag mig ha haft min beskärda del av i år, mer... filmaktiga. Med tårar som väller upp i ögonen och till slut rinner ner för kinden från mitten av ögat. Stora, dramatiska och allvarsamma tårar.

Man vet aldrig hur dom ska bli innan. Ikväll träffade jag två tjejkompisar. Vi ville festa, började med vin och skitsnack. Sen blev dom båda trötta och hängiga och ville hem och sova. Jag kände inte för att joina mina killkompisar, det känns som att jag har gått ut med dom hela sommaren. Jag tycker väldigt mycket om dom, men ibland vill jag bara.. vara tjej, antar jag. Men sen var F och S sugna på utgång, och eftersom dom känner typ hela stan med dess vakter fick vi veta att vi kunde gå till BJ utan kö och utan inträde. Deal tyckte vi, nästan som ett socialt experiment. Och experiment var det; det kändes väldigt likt utgångarna i Stockholm när jag var 19. Exotiskt! Vi fick ett bord och en spritbricka (utöver skumpaflaskan, vart tog den vägen förresten?) och satt där och dömde folk vi såg. Eller, jag gjorde iallafall det, i huvudet. Hehe. Elak. Mycket ben var det, kunde vi konstatera! Man får nog en viss nationsmentalitet efter ett tag...

Nån "kändis" som F känner kom och hängde med oss, han har gjort nån sång som går typ "Ett två tre, fanta och rosé! Ett två tre, alla tjejer ner på kne!" Där någonstans började jag inse hur pass malplacé jag faktiskt var. Den där "kändisen", vad han nu hette, tjänar ungefär 100 000 per spelning, drack upp F:s (en students!) sprit och var knappt trevlig. Han hade dessutom med sig en halvnaken flicksnärta till bordet. Jag ville bara rycka tag i henne, säga hur bra hon är och att hon är värd bättre, och klä på henne nåt mer än hennes rumplånga leopardmönstrade kjol och rosa bh. Halledudanemej. Sen lärde jag väl känna hans manager lite, även om det var helt jävla obetydligt var det nog ändå på tiden efter ungefär ett halvår som singel. Men jag kommer nog aldrig vara en sån som klarar random strul, jag har svårt att skilja på närhet och känslor - för mig hänger de ihop. Och när man börjar dilla om sånt inför nån annan inser jag hur ovanligt det trots allt är. Men, sån är jag. Nån måste ju vara den som är den.

Jag önskar bara att jag nån gång kommer våga öppna upp för nån igen. Våga lära känna nån och vara nyfiken. För just nu känner jag bara att jag inte ens vågar utsätta mig för risken att bli kär i någon. För jag klarar nog inte av att utsättas för samma sak igen. Jag vet inte hur jag skulle överleva det. Kanske är jag svag, jag vet inte. Men det kommer krävas mycket tid, känslor och övertygelse innan jag vågar lita på en kille igen. Jag önskar att det inte vore så, för det är inte rätt att bedöma/behandla någon efter det man tidigare varit med om. Tänk om jag vore stor nog att efterleva det.

Och, saknaden är stor. Det finns tre personer jag nog alltid kommer sakna, men jag är inte längre en del av deras sammanhang och vill därför inte lägga mig i. Och jag vill inte att nån ska välja sida eller så, det är svårt. Men mest av allt vill jag bara stänga in dom i min imaginära rosa kärleksbubbla så att de alltid har det bra och är mig nära. Men det fungerar inte, inte ens om man är en bumbibjörn. Eller nykter. Jag har varit rädd för att träffa dom, rädd för att jag kanske är "fiende" och inte önskvärd nu, men det kändes fint. Fint att träffa någon man bryr sig om - och att inte mötas av annat än välvilja.
Och fint att bli riktigt full. Fjortisvarning. Nu är klockan jättemycket och jag borde sova. Imorgon ska jag se ungefär 6-7 timmars webföreläsningar, kurser jag inte klarade av när mitt liv blev vänt uppochner i våras. Men jag ska klara dom. Ingen annan ska få begränsa mig. Jag har ungefär en vecka på mig, och jag ska klara det! ... hoppas det är dåligt väder imorgon, då kommer det vara lättare att stänga in sig och försöka fokusera. Är det sol dras jag ju ut, som av en magnet.

Ja, nej, ja, alltså. Sovdags var det. Efter en fin men känslosam kväll.
(Och vad var det egentligen för fel på känslor? Stolthet och fördom, eller känslouttryck hos män resp. kvinnor under antiken som jag skrev nån c-uppsats om. Idealen förändras så väldigt. Känslor är styrka, inte svaghet. Och därmed basta.)

Jag vill för övrigt peka på min hyfsade förmåga att stava någorlunda rätt, trots för stort alkoholintag samt känslointryck. Jag är ball. =)

Åska

Ligger i sängen med min nya fina laptop. Ute är det regn och åska. Jag trodde först att det var en bomb eller nåt; först lystes lägenheten upp, sen skrek folk utanför och så smällde det till rejält. Men det var alltså åska, samt folk på Bryggan som skrek. Nu verkar skräckfilmsstämningen vara över, åskan börjar dra sig iväg. Och besökarna på Bryggan kanske börjar dra sig hemåt.

Dagen har ägnats åt fix och don här hemma. Har skruvat ihop möbler och jobbat klart med några nationsgrejer. Imorn blir det mer möbelmontering! Längtar verkligen tills jag kommer helt iordning här. Jag anar en enorm potential! Trivs galet bra hittills.

Mysigt att somna till regnet nu. Känner mig extra nöjd med beslutet att stanna hemma ikväll också, hehe.

Jag vet inte vad som är värst, ovisshet eller att faktiskt veta svart på vitt?
Jag ska nog sova på saken ett tag.