Dum-Pernilla

Nu ska jag berätta om min dumhet. Den inträffar hyfsat ofta, antagligen på grund av att mina två hjärnceller krockat med varandra och tillfälligt tuppat av.

Nej, det handlar inte om den gången då jag klämde mig i en godis-Ferrari-bil och började blöda.

Nej, det handlar inte heller om de två gånger jag som anledningen till att mjölk känts för varm på fullaste allvar föreslagit att det nog beror på att mjölkpaketen står så nära lampan i kylskåpet. Fyi kan jag berätta att lampan bara lyser när kylskåpsdörren är öppen. Som sagt, hjärncellskrock.

Nej, det handlar inte om det flertal gånger jag sedan jag kom till Uppsala ställt mig på fel sida av Stora Torget och väntat på en buss som går från rätt sida. Men hallå, torget är runt - alltså svårorienterat.

Nej, det handlar inte om när vi var i fjällen och en dum jävla tjej jag inte tyckte om åkt till backarna med stugnyckeln fast vi andra var kvar. Då vi kom på att vi kunde låsa dörren inifrån och sedan klättra ut genom det lilla, men högt placerade, badrumsfönstet. Då en av oss, med pjäxorna på, våghalsigt började klättra ut medan vi andra sprang till utsidan för att hjälpa till. Och sen nästa, och sen nästa. Med dörren öppen. Och oss springande in och ut. Tills vi kom på att det ju räckte om en person klättrade ut genom fönstret.

Nej govänner, inget sådant.

Det första jag ska berätta om är min brasilianske vän Lucas som jag träffade i ett galet regnigt Salvador (bilder därifrån på bilddagboken, länk i tidigare inlägg). Han skrev till mig för ett tag sedan om att de enda svenska ord han kan är "godnatt" och "fi**a". Jag blev bestört över det senare och frågade var han hade lärt sig det. Typiskt lössläppta svenska blondiner att resa runt och förstärka svenska tjejers redan tvivelaktiga yrke i utomlandet genom dylika ord. Lucas berättade att det var jag som lärt honom det ordet. Jag säger det igen, hjärncellskrock. Det här är även ett bevis på att jag måste ha ljugit i det inlägget där jag skrev att jag bara kan tre fula ord. Uppenbarligen är det egentligen minst fyra.

Den andra saken som nästan är mer dum inträffade i tisdags efter föreläsningen. Jag är dålig på att laga mat, så medan de andra har med sig riktiga matlådor med riktig mat som de värmer brukar jag ha med en macka - med pålägg om jag har tur. Jag sa till dom att när jag blir stor, då ska jag minsann också ha med mig riktig mat. Någon undrade om jag menade när jag blir vuxen. Snillet Pernilla svarar "Nej, när jag... väger 70 kilo!" varpå övriga runt mig ler stelt och skruvar lite besvärat på sig innan de byter samtalsämne. Först några timmar senare återhämtade sig hjärncellerna från krocken och då insåg jag hur dumt det måste ha låtit. Jag menade ju att jag, som är och alltid har varit en plutt med maxvikt på 53 kilo, kan skjuta upp kraven på matlagning längre om jag "väntar tills jag blir stor" än om jag "väntar tills jag blir vuxen". För vuxen, det kan folk tycka att jag är om bara några år. Men 20 kilo däremot tar nog ett tag för mig att gå upp! Alltså var det ju inget illa ment mot de som väger kanske 70 eller mer. Det var ju bara en hjärncellskrock. :)