Sitter återigen inne i mitt rosa lilla rum (symboliskt eller fysiskt, välj själv). Gråter direkt ur hjärtat, bara för att jag just sett på Phantom of the Opera. Ja, ni förstår korrekt, jag är inte längre sur för att vi inte skulle se filmen - istället är sorgsen för att vi sett den. Vad är det med mig och överdrivna känslor? Är det inte det ena är det det andra. Men just den filmen blir jag tårögd av redan i början, jag vet inte vad det beror på. Det är så vackert och mäktigt, men allt försvinner och blir till sorg och katastrof.

Varför existerar skönhet och sorg alltid tillsammans?

Jag känner för Fantomen, denna missförstådda person som blivit bestulen på verkligheten och glädjen och enbart lever för sin kärlek till musiken och till Christine. Som vill väl men gör illa. Som alltid blivit bemött med hat, men ändå är beredd att visa kärlek till någon. Och som sedan ger upp sin dröm, den enda han hade. Till sluttonerna, som är sorgliga så de kramar om hjärtat,

Child of the wilderness

Born into emptiness

Learn to be lonely

Learn to find your way in darkness

Who will be there for you

Comfort and care for you

Learn to be lonely

Learn to be your one companion

Never dreamed out in the world

There are arms to hold you

You’ve always known your heart was on its own

So laugh in your loneliness

Child of the wilderness

Learn to Be lonely

Learn how to love life that is lived alone

Learn to be lonely

Life can be lived life can be loved alone