Nu

Sitter och försöker läsa The heritage of European universities. Meditationsmusik och tyda.se på ena datorn, dokumentet (och nu bloggen) på den andra. När som helst kommer G över med sallad och cheesecakeingredienser. Sen blir det paj och öl, och efter det fortsätter vi till Katalin för att se Bob Hund. Har knappt nån koll på det bandet, men såg dom på Roskilde 2008 och då var sångaren väldigt medryckande. Även om han är skånsk och jag inte förstår vad han säger.

Cheesecakeingredienser undrar ni? Ja, vi ska baka. Eller, jag, för G har akutjour imorn. Hans mamma ska komma över på fika på torsdag, det blir första gången vi träffas ordentligt. Spännande. Och nog bra, för jag har drömt en del jobbiga drömmar om Gs föräldrar. I en av dom frågade hans mamma ut mig, om bland annat mitt ex, varför det tagit slut, om jag letat efter en ny kille efter det (då svarade jag nej, och hon undrade varför jag då var med G, det var tydligen ett tecken på att jag inte var äkta med mina känslor). Ångest. Men jag är övertygad om att både hon och pappan är snälla, när man träffar dom på riktigt istället för i sina drömmar.

Det här med familj är dessutom ett jobbigt ämne. G vet redan om att jag trivdes bra med och saknar mitt exs familj, det är en känslig tå. Jag drömmer och tänker oftare på familjen än på mitt ex. Hur ska någon annan familj kunna leva upp till det ideal dom satt för mig som svärfamilj? Efter diskussioner med H insåg jag sen att det kanske har mer mer min egen familj att göra, i grunden. Och av allt att döma, av det jag hittills sett och hört, är Gs familj väldigt ordentlig, de bryr sig om varandra, visar känslor, pratar, osv. Och som G beter sig, hur han är en mogen, ärlig och fin människa, är bevis på att han är bra uppfostrad. Och det blir man av bra föräldrar. (Även om det tar ett tag för vissa att mogna dit...)

Med sina innersta tankar är man väldigt ensam.

Blandade känslor

För en vecka sen fick både jag och M (som jag skriver uppsats med) besked om att vi har fått jobb i sommar. Han visste inte än i vilken utsträckning, men jobb skulle vi få. G kom förbi med en stor och en liten skumpa och flera chokladpraliner. Oj vad vi firade. Ett jobb!

Igår fick jag schemat. Jag ska jobba juni-augusti. Hela. Plus lite mer. Luften gick liksom ur mig lite. Det är ju värsta bra jobbet, och inom mitt ämne. Och i stan! Men...

Helt plötsligt känns allting lite övermäktigt.

April och maj är fullproppade redan som det är. Nu tillkommer 8 heldagar med utbildning för jobbet i slutet av april. 10 maj ska masteruppsatsen in. Vi läser en annan kurs parallellt där vi ska jobba i projektgrupper och göra ett projektarbete. Utöver det föreläsningar och seminarier. Och ventileringsförberedning. OCH jobb fredag till söndag alla veckor. Den första av de tre ventileringsdagarna (26 maj) ska vi lämna in projektarbetet i den andra kursen. Efter den tredje ventileringsdagen är det redovisning av projektarbetet två dagar. Sen drar jobbet igång på riktigt.

Jag är stressad, G är ledsen. Allting krockar. Vi ville resa. Vi ville resa redan i vintras, men jag sköt upp det till sommaren för att inte lämna M ensam med uppsatsen. Vi vill gå på vårbal, jag har redan en lånad klänning i garderoben, men jag jobbar hela den helgen. Vi struntade i att gå på höstbalen, för att istället gå på vårbalen. Dessutom ska jag jobba 16-21 augusti. H & S gifter sig 20e. Jag är brudtärna. Jag tror att jag kommer behöva finnas till hands åtminstone några dagar innan själva bröllopet. För att inte tala om möhippan. Hur ska jag hinna planera den? Och genomföra?

När schemat börjar glesna, med bara en vecka och två helger bokade för jobb, är det redan september. Och då ska jag jobba eller plugga igen.

Det känns som att det alltid tuffar på i galen fart, 150%, och det är okej så länge jag har något att se fram emot. Är det två helvetesmånader framför mig klarar jag det, eftersom jag siktar på det som finns bakom. Då när jag får vila. Men, när blir det nästa gång? I jul? Nästa sommar?

Och när jag är stressad går det ut över mig själv och därmed även G. Jag sitter och jobbar med olika saker när vi ses om kvällarna. Jag ber honom att inte komma över för att jag måste koncentrera mig. Jag blir arg om vi inte kommer upp ur sängen i tid. Osv osv osv.

Och han. Han kan inte låtsas. Kan inte slå på pepp-knappen och leendet. Istället utstrålar hela han uppgivenhet. Pratar om hur han verkligen ville resa. Att han inte vet vad han ska göra hela sommaren. Pratar om hur han ville att jag skulle få se deras ställe i Kroatien. Att jag skulle bli solbränd och glad som jag pratat om. Och säger att han är orolig för mig. Att han har sett mitt schema redan innan och oroat sig. Och att han inte förstår hur jag nu ska få det att gå ihop och hur jag ska orka.

Pepp och leende tack, pepp och leende. Annars blir jag ju ännu mer uppgiven och trött.

Men det finns ju inga alternativ. Det känns som att jag inte kommer klara att köra så fullt ös konstant. Som att jag inte kommer klara att jobba så mycket mer än vad jag hade väntat mig. Samtidigt kan jag ju inte avsäga mig jobbet.

Så gick det

Det kändes bra på intervjun ändå. Han sa att de var i slutfasen av rekryteringen, men att han ändå ville träffa mig. Att jag stod ut från övriga med liknande utbildning genom min erfarenhet med barn och för att jag deltog i Gustavianums höstlovsaktiviteter. Det var roligt. Kul att träffa människor och se vad dom har att säga liksom! Sen om jag får jobbet eller inte är en annan sak. Oavsett vilket är jag övertygad om att jag gjorde ett gott första intryck.

Tack men nej tack

För någon vecka sen skickade jag iväg en hel bunt med spontana ansökningar om sommarjobb på olika museer, slott och liknande. En del tack-men-nej-tack har jag hunnit få, varav det här är det finaste:

Hej Pernilla,

Tack för ditt brev och ansökan!

Tyvärr har vi inte något arbete att erbjuda inför sommaren eller senare!

Lycka till! Du skall hitta med dina fina meriter!

Med vänliga hälsningar

XXX (fint franskt namn som jag kanske inte borde skriva ut här)

Fina meriter och massa utropstecken, jojomen, det känns liksom positivt.

Jag har även fått en intervju nu om en timme. Någon annanstans alltså. Så det är inte bara direkta nej! Just nu ser jag intervjun mest som ett övningstillfälle, eftersom jag inte har alltför stora förhoppningar. Min vän och kursare var där på intervju i måndags och hade fått veta att de har en ledig tjänst men många olika kandidater.

Jag sökte inte till samma ställe som henne trodde jag, just för att jag helst undviker sån "rivalitet", det känns mest jobbigt. Men någon där ringde upp mig igår, efter att ha fått mitt brev "på omvägar". Jag visste inte riktigt vilka olika delar som hör till samma företag, eller vad det kan tänkas heta. Så nu får vi se hur det går!

För övrigt

är det inte alls lika skönt att skriva inlägg på pc-n som på macen, för det är mycket fulare typsnitt här! Jag kanske borde gå till macen i köket istället, så blir inläggen längre...

Kortfattat

Igår var vi på Katalin och såg Säkert! Fantastiskt precis som vanligt. Och om en månad blir det Robyn på Circus!

Idag jobbar jag med uppsatsen, som alla andra dagar. Och har skavsår på hälen efter morgonpromenaden.

I helgen, med start i eftermiddag, blir det ämbetsmannahelg. Jag ska packa varma kläder. Och ett pigghetspiller!

Huvudbry

Ja, igår var jag trött. Inte till en början, vi gick upp tidigt utan problem och påbörjade våra respektive pluggdagar i god tid, jag hos mig och G hos sig. Sen... jag vet inte. Jag blev bara alltmer trött och apatisk och ledsen ju längre dagen gick. Men utan anledning. Jag avskyr när jag blir låg utan anledning, då är det så svårt att veta hur man ska motverka det. Efter ett möte på nationen, som jag med nån påhittad halvtam ursäkt lämnade i förtid för att jag helt enkelt inte orkade sitta kvar där, kom jag hem till en nästan färdiglagad middag. Och med ork menar jag mer mental och själslig ork, det är ju klart att man rent fysiskt orkar sitta på ett möte. Men jag var bara less.

Tog ett långt varmt bad. Kände mig dum för att jag inte släpper in G, eller ger honom nån som helst uppmuntran när jag mår på det sättet.

Gick och la oss vid tio, jag ville bara sova och påbörja en ny dag. Tyvärr tror jag att min sinnesstämning smittade av sig rätt mycket på G. Sen uppstod missförstånd på grund av min känslighet. Han blir sårad för att jag tror att han gjorde ett elakt skämt mot mig. Vi säger godnatt, kramas och ska somna. Men han somnar inte, han märker att jag är ledsen, ännu mer än innan. Glömmer bort att jag just gjort honom ledsen och är klarvaken. Vad är fel? Kan jag göra något? Är det något mer du vill prata om? osv.

Och han är så fin och snäll.

Och jag är så dum, och det är så svårt, för när jag mår på det sättet kan jag inte släppa in honom. För att jag i mitt huvud får upp oroliga tankar om att han, vi, kanske har något med allt att göra. Kanske blir jag låg utan anledning för att vi inte är rätt? Eller är det tvärtom? Är det när jag har låga dagar som jag ifrågasätter oss? Och allt annat i min omgivning.

Det är ovant för mig. Att när jag bli ledsen över något, så finns det faktiskt någon som vill förstå, som vill höra, som vill hålla om. Men då har jag själv inget svar.

Idag är hur som helst det vanliga humöret tillbaka efter gårdagens semester. Och alla såna tankar kring oss är som bortblåsta. Skönt!

.

Idag är jag trött.

Hjälp

Jag har börjat spela med ett nytt hushåll i Sims. Paret ville ha barn, de fick barn, de ville ha barn igen - en flicka. Nu har dom försökt flera gånger, men ingen flicka så långt ögat kan nå. Däremot sju små pojkar. Nu är det ett riktigt gissel att spela med familjen. Nåja, skam den som ger sig. Nu ska de sju pojkarna uppfostras och bli lite äldre, så blir det nog lättare.

Eftersom barnen brukar se ut som ovan, var det en sjukt obehaglig upplevelse när jag plötsligt märker att ett av dom ser ut så här:




Kolla in överbettet!

Det verkar ha varit nån bugg, för sen blev Oliver som vanligt igen. Tur det, annars hade han varit svår att tycka om.

Hjärtedagen

Jag kände mig så missnöjd med mig själv och med hela världen i måndags. Krystat och trögt uppsatsplugg med M från 10 till 18, sen iväg direkt till G. Hade ingen tid för mig själv att hinna ordna nån liten hjärtansdagpresent eller så. Hade pratat innan om att det inte känns så viktigt med alla hjärtans dag i år, eftersom vi gör små fina saker för varann ganska ofta.

Slängde trots allt ner våffelingredienser, våffeljärn, elvisp och bunkar i en påse för att kunna överraska med nåt - hjärtformat dessutom.

Halkade iväg till ica för att köpa lite ingredienser till middan vi skulle laga. Blomaffären var till min förvåning öppen, och en kort sekund höll jag på att gå in, sen kände jag att jag inte ville stötta jippot. Jag ville ge nåt eget, när jag vill, vad jag vill, hur jag vill. Det är roligare att ge en ros när det inte förväntas. Såg inombords nästan lite ner på kön av människor inne i blomaffären och gick vidare.

Utanför ica stapplade en gammal farbror fram, med en inslagen blomma i famnen. Då ångrade jag mig. Det är fint! Åh så fint det är! Fina fina farbrorn, vem skulle få din blomma?

Inne på ica visade det sig att hela Uppsala bestämt sig för att handla just där, just då. Hämtade mina fyra varor och fick sen snällt ställa mig i en lång, vanlig kassakö eftersom det inte gick att hitta den ekologiska gurkan på väg-själv-vågen. Helvete!

Efter en sån kö brukar en bergochdalbana vänta, men icke. Halkade vidare med tunga påsen, in genom porten, trött och sur och ville bara vara själv. Tog för en gångs skull hissen de två våningarna upp, fan heller att jag tänkte gå ett enda steg till. Puffade med knapp ork upp hissdörren

och ser

En ros på dörren. Och en lapp "Det är ju trots allt måndag".

In i hallen. Vid öppningen in till vardagsrummet sitter den vita filten uppe. Genom den syns tända ljus. Drar undan filten, hittar en busig G och det här.



Jag har tjatat om white russians i evigheter. Och att fazerchokladen var slut på ica var Gs förtjänst, han hade plockat på sig ett halvkilo. Fint! Och att han hade köpt en ros till mig kändes inte alls fel eller som ett kommersiellt jippo...

Mitt sura humör återsågs inte resten av den dan.

The more the merrier

Vi fick höra att Ben & Jerrys kostar typ 30 spänn på Lutis nu, på grund av deras 40-årsjubileum. Max tre per hushåll. Vi skämtade om att köpa tre var, så skulle vi ha sex olika sorter. Igår skulle vi handla lite. Det slutade med att skämtet blev sant. Nu har vi sex paket glass hemma hos G. Gott!

Effektiv ineffektiv effektiv dag

Trots att vi gick upp tidigt idag, och jag baxade upp G varje gång han försökte reträttera till sängen, och vi var på plats hemma respektive på sjukhuset strax efter tio, har ingen av oss lyckats komma igång. Jag för att jag är dålig, han för att systemet på datorn där inte funkar. Så, nu ska han skynda hem och mäta lite och sen skyndar vi vidare mot IKEA för korv med bröd-lunch och lite shopping. Förhoppningsvis hinner vi köpa färg till de tre pinnstolarna han köpte förra veckan också. Undrar om vi kommer överens om färgerna. Och kanske kanske hittar vi nån billig liten kompaktkamera också! Vad jag ska göra? Ja, medan han mäter sin lägenhet tänker jag sminka mig här hemma. Och på ikea ska jag köpa ett skohorn och en dörrmatta. Det var det, ungefär. Och äta varmkorv! Och ge goda råd och argumentera för mina åsikter när G väljer möbler. Hehe.

Jobbe

En av dagens två intervjuer för masteruppsatsen är nu avklarad. Det går bra trots att M varit sjuk hela veckan och jag får intervjua själv, men jag var lite orolig först. Åh, det är så intressant, vi kommer ha så mycket att skriva! Men det verkar som att vi med våra möten och vår undersökning har satt saker lite i rullning, hoppas att vi hinner först bara så att eventuella förändringar faktiskt erkänns som ett resultat av vårt arbete...

Lite framtidsångest. Både jobbigt och lite spännande att inte ha en aning om vad som väntar efter sommaren, eller vart jag kan hamna. Vi hoppas ju att skapa en jobbmöjlighet till oss själva i och med exjobbet, men vem vet. Dags att börja kolla upp kurser till hösten också, måste ha en fallskärm liksom. Och en bostadssäkerhet, får bo kvar i lägenheten så länge jag pluggar. Och det är ju så fint och mysigt här!

I en kvadrat
i kvadraten
finner du guiden
till bollen

En vit Lindtchokladkula gömd bakom Liftarens guide till galaxen, i en av hyllorna (kvadraterna) i själva bokhyllan (kvadratisk). Haha.

Fyllig

Jag tänker ha på mig slappa kläder idag, sa jag imorse och satte på mig mina säckiga jeans. De var tajta.

Schizo

Allt är fint och flyter på. Sen på fyllan kom det plötsligt smygande. Bland öl, drinkar, liv och stoj hör jag mig själv fråga

Gillar du asiatiska tjejer? Är du lika svag för dom som alla andra killar? Typ hon där vid garderoben.

Babblar på om yellow feber.

Han tittar förvirrat på mig, vad pratar jag om?

Och orden fortsätter forsa. Att jag bara vill veta redan nu vilken min största konkurrens är. Vilka jag ska vara mest rädd för och ha koll på, hur jag inte vill att nåt ska komma plötsligt som en blixt från klar himmel.

Nej, han har ingen grej för asiatiska tjejer. Ser mig i ögonen.

Det är dig. Det är dig jag är svag för. Sluta oroa dig, du behöver inte tänka sådär. Det är dig, okej?

Och istället för att nöja mig och avsluta min idiotiska diskussion

Det är vad du tror nu. Sånt kan förändras. Jag tror dig när du säger att det är så nu, men det kan också vara bara vad du tror, just nu. Jag vill vara förberedd, till senare. osv osv.

Om jag såg en film där någon sa sånt skulle jag hata den karaktären lite, viska åt den att skärpa sig och önska att den skulle hålla tyst så att den inte sabbade nånting. Jag som ofta är ganska vettig, vad tar det åt mig? Om inte annat kommer han ju snart börja dras till andra, om jag fortsätter att få såna här psykihopbryt.

Jag som aldrig varit svartsjuk eller direkt oroat mig för sånt. Nu utsätter jag honom för det där, något som han verkligen inte förtjänar. Usch, tur att man inte är full jämt.

Att

Att få frustrerande och omöjliga ledtrådar dagen innan. Bokstavschiffer med sifferkoder.

Att vakna upp till födelsedagssång, paket och en chokladkaka. Att chokladkakan är urgröpt i mitten dan innan för att få plats med ett värmeljus där, så att det blir som en tårta. En kalleblåtårta. Att få ett spel jag pratat om länge men sen glömt bort lite.

Att efter dagens pluggerier få en ros och ett facit till ledtråden. Att den fina lilla dikten läst på rätt sätt bokstaverar JAY FU.

Att hand i hand kliva in i det blåa skenet på restaurangen. Att äta och prata i timmar. Att aldrig vilja sluta röra vid varandra när vi kommer hem.

Att

att

att

att han när jag en vecka senare tackar igen för en så fin födelsedag, säger tack själv.

"Tack för att för att för att du är så fin att det får mig att vilja göra sånt för dig. Och för att jag också tyckte att kvällen var underbar."

Att han protesterar när jag vill gå ner några kilon, men lovar att stötta mig att äta nyttigare om det är viktigt för mig. Att han när jag är mitt i pluggstressen och deppar över att jag trots allt inte köpte någon choklad på affären slänger fram en kexchoklad ur jackfickan. Som han haft där hela kvällen. För att han hade misstänkt att jag skulle ångra mig.

Att han tycker att jag är fin. Och bra. Och finbra.

Och att han berättar det för mig med både ord, blickar och leenden.

Igen, igen, och igen.

Att

att

att

att han tycker att det är självklart.

Mikroinlägg

"Och det enda som betyder något är inte att det inte är sant, det är att han tycker att det är sant."

Tidig lördagsmorgon

Frukosten avklarad, snart ska jag bege mig på julklappsjakt med syster. Har inga idéer alls, men kanske hittar vi nåt bra!

Hade en mysig gårdag. Pluggade, följde med på brudklänningsprovning och firade sen köp av (en annan) klänning med lite flyx. Sen pysslade vi lite inför lussegasquen ikväll; slog in paket, klädde granen, gjorde snö(!) osv. Riktigt mysigt. Kvällen avslutades sen med pizza och Vänner uppe hos paret G. Och sen gick jag och la mig, själv, och påmindes om hur skönt det är att få vara just själv ibland. Måste bli bättre på det.

Måndag

Helgen flög förbi, som just helger brukar göra. Fredagskvällen slutade med bokläsning i ett skumbad, en tupplur framför tv:n, storhandling och plock. I lördags tittade jag förbi en vän som fyllt 25, trevligt folk, gott fika och bebisunderhållning erbjöds. Hem några timmar, sen öl och vin med några här innan vi gick ner till nationen för att se Daniel Adams-Ray spela. Se och se förresten, han var skitkort så jag såg honom knappt alls. Fick slänga en blick när han gick in i köket sen - nu har jag iallafall sett honom.

Gårdagen bestod av en ineffektiv förmiddag uppföljd av några timmar med Kaspian. Trots att jag fick läppen söndersparkad av sagda barn (av misstag, oroa er inte) var det svårt att inte le när han härjade runt. Jag lyckades fånga en del av hans fina orgelkonsert på film. Skruttunge.

... fick just sms av mor, som vill ha en önskelista. Ja, en sån ska jag väl orka åstadkomma ikväll? En önskelista, piffning av en födelsedagspresent som ska ges bort imorn innan Daniel Adams-Ray på Live, och nån form av middag. Ja, tametusan, det låter överkomligt!

Uppa

Sen sist:

Vernissage av vår utställning på Biotopia. Allting blev klart i god tid och vi lyckades klara oss på 10' kronor under budget. Som tack fick hela utställningsgruppen äta på Jay-Fu, graaaatis. 5,5 timmar spenderade vi där, med gemensam matorgasm.

Sportlovsaktiviteten Mysteriet på museet planerades och genomfördes på Gustavianum. Iklädd Stadsteaterns kläder och en framtidsstrumpa av aluminiumfolie lotsade jag runt barngrupper under två dagar. Stressigt, svettigt och väldigt roligt.

Följt med fina H till storstan för att hjälpa till att välja brudklänning. Fantastisk sak att få vara med på, och både jag och J blev aningens rörda när vi såg vår vän stå med brudklänning, slöja och ett stort leende.

Bondat med diverse folk, bland annat på damsupén. Fylla, borttappade (och efter hemgång även upphittade) nycklar och skönt folk leder lätt till förtroenden och blottanden.

Varit på höstblot i Lund över en helg. Även detta med H. Väldigt roligt med många nya ansikten. Kanske kommer några av dem återses på vårbalen här!

Blivit kär i Lovikka-Conversen och tittat på bilder av dem varje dag i några veckor. Dreglat och ibland behövt påminna mig själv om att jag faktiskt inte har råd. Eller plats.

Borde jag hitta på nåt med min lediga, oplanerade kväll?

Njä. Tror inte det. Lite sims, lite film, något gott. Duger finfint. Myser!

Vinterglans

Kom på mig själv med att sitta och läsa över axeln när han kollade sin mail. Scannade efter något som var fel. Men vad skulle det vara? Vilken avsändare? Jag vet att det är så fel. Han skulle inte göra så. Känner mig paranoid och galen.

Där står han, ständigt leende, ögonen tindrande av bus och känslor. Full av komplimanger, med mjuka snälla händer och kramar. Redo att göra allt för mig om jag bara tillåter det. Sprängfärdig av uppskattning, presenter och överraskningar. Hör det jag själv inte ens märker att jag uttrycker.

Ändå denna tvekan.

Ge sig in i något igen? Jag trivs ju själv. Myser i min fina härliga lägenhet, kämpar på med mastern, spenderar min fritid med vänner, nationen mm.

Vad sysslar jag med? (Letar fel. Överanalyserar. Provocerar. Velar)

... kanske är jag mest av allt rädd för att för sent inse att det inte är rätt. Rädd för att slösa bort någon annans tid, känslor och engagemang. Istället försöker jag hitta felen redan nu.

Det är liksom inte på samma sätt den här gången. Inte den där spänningen, pirret i magen eller den diskreta men ständigt närvarande oron - vad kommer han tycka, vill han träffa mig om han kan, kommer jag på nåt sätt bli ledsen av den kommande kvällen, etc.

Nu är det mer lugn, trygghet, värme. Vetskap om vad jag erbjuds, och att allt är på mina villkor, att även min vilja spelar stor roll.

Funderar på hur mycket som beror på mig själv. Vad jag tillåter mig själv att vilja, känna, tycka. Låter jag ens mig själv känna efter? Och - hur skiljer man på gott och ont pirr?

Velar från dag till dag. Saknar, längtar. Ses, får smått panik. Söker närhet, bryr mig, är förtjust och faller alltmer. Drar mig undan, provocerar och känner inte igen mig själv.

Det ofattbara

Jag förstår att de som känner mig har känt oro av de senaste inläggen. Det som har hänt är att när jag och H (tillika nationens 1Q) hängde i söndags fick hon ett samtal. En av våra klubbverkare tog sitt liv i helgen. På kvällen hade heltidsanställda, inspektor och nationsvän informerats. Vi hade ett långt möte där vi försökte planera rent praktiskt, vilket känns ganska absurt i en sån situation. Nationsvännen var en klippa och ett stort stöd, helt fantastiskt.

Igår startades en telefonkedja till alla ämbetsmän upp, där vi även informerade om att verksamheten skulle vara nere under dagen men att huset stod öppet. Några personer från våra vännationer hjälpte till med fika, filtar, lunch och annat praktiskt. Ljus var tända och fika framdukat. En kondoleansbok och ett foto på vår leende, förlorade vän.

Chock, sorg, ogreppbarhet. Frågor och skuldkänslor. Tårar, kramar och närhet. Oerhört fint att ha varandra i det ofattbara som hänt. Oändliga "Hur är det?" och sen insikten om ynkligheten i frågan, och maktlösheten då det inte finns så mycket annat att säga. För det är ju det vi undrar. Hur är det med dig? Hur går det? Kan jag hjälpa? Vad ska vi ta oss till, är detta sant?

Som avslutning på dagen gick de som ville till Domkyrkan för att tända ljus. En sån overklig upplevelse att se ett tjugotal ämbetsmän och vänner stå i en gråtande, tyst cirkel i skenet från de många tända ljusen.

Vi har tur som har varandra. Men det här är något som har skakat om oss i grunden, nationen kommer inte vara densamma. Bakom varje skämt och leende kommer nog ledsamma och svåra tankar gömma sig, länge. Jag önskar bara att han hade sett och förstått sin egen betydelse innan det var för sent.

Och för egen del känner jag att man tar så mycket för givet. Att man har all tid i världen att lära känna folk eller att visa uppskattning. Men man vet aldrig hur mycket tid som finns.

Med mörka ringar under uppsvällda ögon är det dags att dra igång en tung dag. Istället för sovmorgon, stadsteatern och sedan genrep på Gustavianum ska vi nu starta upp en telefonkedja till alla ämbetsmän på nationen. Verksamheten nedstängd, men huset öppet och välkommet. För de som behöver prata, med varandra eller prästerna. Eller bara behöver sällskap. Nånstans att ta vägen.

Hur lämnar man ett sådant här besked?

Känner mig alldeles tom. Varför? Sånt oerhört mörker man måste känna. Så djupt och svårt att man istället väljer det eviga.

Så lite tid. Det finns så lite tid.

So please be kind if I'm a mess.

Grisen gal i granens topp

Jag är trött och seg och slut efter en heldag. Och en helhelg. Jobbade uthyrning, diskade efter middag för 160 personer. Seg seg seg. Utställningen tog musten ur mig förra veckan. Tankar tar min must denna. Och uppsatsen, och höstlovsaktivitetsplanerandet för Gustavianum, och nationen... och försöken att däremellan vara social. Och imorn ska jag först ha handledarmöte och sen jobba med masteruppsatsen. Sen jobba. Sen gå på bio! Det sista är ju socialt och roligt, bra!

Uppfylld av höstsolen och alla sprakande löv.

Prat med tryckeriet, snart är det mesta inskickat. Utställningens invigning närmar sig! Gruppsamarbeten som sätter samarbetsförmågan på prov.

Mötte min fd-s mamma förra veckan, fantastiskt fin person som jag saknar och alltid kommer ha fina minnen av. Som skickade ett så fint och omtänksamt sms efter att det tagit slut, några varma ord som jag alltid kommer minnas ordagrant och bevara i minne och hjärta. Förhoppningsvis finns det någon annan lika underbar familj som väntar på att bli en del av mitt liv. Och det är ju faktiskt inte familjen man är tillsammans med, även om den också är viktig. Kanske kan en större kärlek väga upp en mindre "bra" familj.

Ständigt frusen och invirad i en filt eller flera lager kläder. Hittade en finfin vinterjacka igår, kostar 2200. Kommer inte bli min. Lyckades däremot hitta massor av fina kläder till G. Jag blev lovad provision; en bulle för varje plagg jag hittat åt honom. Jag tänkte försöka vara jävlig och ha dem ständigt innestående. Ringa när jag ska fika med nån annan och begära att han kommer och pröjsar en bulle.

Blev nyss nostalgisk. Kom att tänka på ett foto, som är taget 2006 och alltså inte finns på nån av mina nuvarande datorer. Är väl på nån skiva nånstans. Fick leta mig tillbaka till mitt gamla bilddagbokenkonto och kika där, fastnade sedan och tittade igenom bilder från 2006 till 2008. Fint.

Undrar hur människor kan fungera så olika. Hur vissa kan gå vidare så snabbt och lätt, medan andra - den kategorin jag hör till - hemsöks av tankar och funderingar så mycket längre. Hur jag när saker nu börjar anas eller hända tänker tillbaka. På honom, oss, henne, dom. Mer än ett halvår senare. Medan han verkade gå vidare utan några tankar alls. Jag önskar att jag tänkte mindre. Tänkte och kände mindre. Rent allmänt. Saker är nog lättare då. Då kan man stampa igenom livet och skövla både sin omgivning och sig själv, utan att tappa fokus på sin egen stig. Medan mina stigar leder lite här och var, snårar sig och fäller mig. Men alla stigar leder fram. Jag går ju också framåt, ständigt och ofrånkomligt. Framåt och uppåt på så många olika sätt. Jag gör det bara med sån väldig eftertanke. Kanske för att jag vet hur lätt stigar kan leda mig vilse?

Är omväxlande arg och ledsen, stressad, glad och uppåt. Idag mest ensamhetskrävande. Jag vill vara för mig själv, samla mig. Vet fortfarande varken ut eller in. Återigen den där blandningen av nytt och okänt som blandas med förgångna tankar och minnen. Jag undrar om jag vill vara själv på mer än ett sätt. Jag trivs ju så oerhört bra just nu. Själv. Men som H sa, jag kan inte jämföra med det som var innan, för inga människor är lika. Inga samspel är lika.

Åh. Äh. Blä. Jag blir inte klok på nånting.

Men när det har att göra med andra människor måste man vara klok. För jag vill inte bli en skogsskövlare.

Fina grejer

http://www.madebyhanna.se/MadeByHanna/Made_by_Hanna/Made_by_Hanna.html

Fina grejer av en fin person!

Veckan

Två. Två samtal, väldigt lika men samtidigt olika. Med en harkling, nervös blick, obekväm stämning och sedan ett blottande. Två samtal. Det första, med "negativt" besked, lämnade mig i det närmaste opåverkad. Det andra, "positiva", skakade om mig i själen och fick mig att efteråt fälla några tårar. Människors påverkan, inverkan. Mina tankar, funderingar och rädslor.

Det första, som togs emot med ett förstående leende och inte så många fler tankar. Det andra... djup respekt och närhet, livrädd för att göra fel. Att såra eller bli sårad.

Arla

Jag gick upp 6.20 för att hinna ut och fota soluppgången. I minusgrader stampade jag runt på en frostig åker för att hålla värmen. Tårna riskerade att ramla av, näsan likaså. En timme gick jag runt. Och så var det världens kanske minst dramatiska soluppgång ever. Onödigt. Blir till att sova lunch idag!

Nu är jag så upprörd att jag behöver göra mig en nattamacka.

Och självklart kan man inte motstå, trots de i princip oundvikliga riskerna att få hjärtat söndertrasat. För man vet inte förrän man provat. Och man ångrar bara det man inte gjort. Sägs det ju.

Pinsamma SMS

Jag ligger hopkurad under en filt i soffan hos föräldrarna. TV:n står på, väggklockan tickar, Tusse sover snusandes bredvid. Föräldrarna gör... nånting, i den blivande vinterträdgården. Det är nåt med det nylagda klinkergolvet.

För att mysa till det till max började jag läsa i en bok på tv-bordet, Pinsamma SMS. Det är ju en kul idé, och vissa är lustiga. Men skrämmande många göra mig bara olustig till mods. Ett flertal är bara onödiga elakheter, och många är sms som varit menade till en älskare/älskarinna men kommit till maken/frun av misstag. Är det vanligt? Är det roligt? Otrohet och snuskiga sms till andra, är det kärlek? Är det det man ger sig in i? En värld där hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässor. Inte konstigt att man blir rädd. Varför finns kärleken inte längre? Varför är otrohet och skilsmässor så självklart?

Är det nån idé att alls ge sig in i det hela igen?

Å andra sidan, finns det något sätt att mostå?

Kan man någonsin leva fullt ut, älska fullt ut, när rädslan och oddsen alltid finns i bakhuvudet? När andra människors olycka - bedragna och att få veta det via felskickade sexiga sms - fungerar som underhållning? Hur kan sånt vara roligt? Usch, jag ryser.

H agerar alltid kärlekscoach, och sa till mig senast idag att jag måste våga chansa, att jag måste tro på kärleken och att någon jag träffar kan vara mannen i mitt liv. Att jag måste prova. Men statistiskt sett känns det inte hållbart. Jag vill inte få ett sånt sms i framtiden. Jag vill aldrig aldrig aldrig någonsin behöva känna att den jag är med träffar någon annan. Aldrig. Aldrig mer vill jag bli bortvald och maktlös behöva stå och se på när känslorna vänds mot någon annan och de inleder ett förhållande.

Jag ska vara helt ärlig. Jag känner absolut inget för min man längre. I morgon kan vi träffas, då går han i skolan. Vill verkligen göra något snuskigt med dig :)

eller

Jag vill också vara med dig hela tiden. Och jag kommer att ta ut skilsmässa, men inte just nu. Det är inte läge för det. Det kommer att knäcka honom totalt.

Nu kom mamma förbi och uttryckte liknande besvikelse över boken. De är ju bara elaka i den. Några få sms är roligt pinsamma, men resten är inget som får mig varken att le eller att vilja läsa mer. Usch. Elaka, elaka människor!

Forna tiders spöke

Det förflutna blir så närvarande när man rör sig framåt. I både drömmar och tankar dyker det upp. För att det här är en brytningspunkt? För att gå vidare? Eller för att väga det nya mot det gamla? Kanske kan man på så sätt hjälpa till att besluta något? Tiden får utvisa.

Nu är min cheesecake färdig! Dags att sova... imorgon väntar möten 10-19. Det ska bli roligt. Kanske det roligaste nånsin. Eller segt.

Ibland

Ibland påminns jag om sådant jag saknar. Som inte längre är en del av mitt liv, men ändå en bit av den person jag hittills blivit. Det kan skära till i bröstet, hjärtat hoppar över ett slag och allt stannar upp en stund. Mellan två tider. Förr och nu. Men det är inte av ondo. Det som någon gång varit en stor del av mitt liv kommer alltid ha någon form av betydelse. Så länge jag är jag. Eftersom det är en del av mig. Jag tänkte nyss på hur jobbigt och sorgligt det känns med personer som utan att jag själv har valt det inte längre kan vara en del av mitt liv, mer än som just en del av mitt förflutna som har hjälpt till att forma mig. Men, egentligen. Om man inte hade något att sakna... vilket tomt liv! Och vad lite människorna runt om måste ha betytt. Så... ensamt, tomt. Hellre känna saknad. Saknad är fint. Saknad innebär att man har levt. Och känt. De människor som någon gång har betytt något för mig kommer alltid finnas där, som skimrande minnen. Finare än diamanter.

För övrigt

vet jag knappt vad som händer längre. Vad jag själv gör eller vad som händer runt om. Ganska skönt ändå. Glider liksom med. Tar ingenting alltför allvarligt, orkar inte tänka, fundera, undra, planera. Bara är. Rent allmänt alltså. Till många andras stora förtret. Men så är det. Fint.

Dessutom har jag helt tappat tålamodet. Har blivit ombedd att behärska mig när jag under ett möte förra veckan blev lite FÖR mycket möteshitler. Men jag orkar inte med obetydligt skitsnack. Sånt vill jag ta när jag är ledig, och har tid. Då vill jag gärna höra om illern på Stora Torget, någons uppväxthistoria fram till 65 års ålder, om vilka hemorter i Jämtland som är bäst osv. Då, när jag kanske t.o.m. bedövat mig med lite alkohol. Då är jag all ears, välkomna.

Det är rätt najs faktiskt att bli arg. Jag har mycket ilska insparat tror jag, som nu börjar pysa ut allt oftare. Skönt. Minskar på de inre spänningarna och oron som annars lätt kan uppstå. Jag har lärt mig mycket det senaste året. Najs.

Möte scflöte

Sitter med delad uppmärksamhet mellan de två datorskärmarna. Äter Ben & Jerrys och skriver ut projektanteckningar samtidigt som jag skriver här. Samlar ny energi inför eftermiddagens/kvällens två möten som väntar. Pustar ut och försöker återfinna balansen efter förmiddagens andra möten. Efter en avkopplande morgontimme hos frisören väntade möte med bildgruppen för utställningen. Vi hade besök av en gammal professionell pr-människa som dundrade fram som en ångvält. När han efter drygt 90 minuter lämnade oss stirrade vi på varandra i chock och undrade vad som just hade hänt. Vad ville han? Vad hade vi gått med på? Vad var det egentligen vi skulle göra? Sen direkt vidare till nästa möte med sportlovsaktivitetsgruppen. Rota igenom rekvisita och läsa guidepärm.

Nu har jag ätit en baguette med avokadoröra och massa glass. Perfekt lunch.

Klockan fem börjar nästa möte, som antagligen håller på till tio ungefär. Det är ett roligt möte, vi ska förbereda mer inför herrmiddagen på lördag. Ordna spex, kulisser m.m. Men däremellan pyser jag iväg för ett vb-möte kl 19.

Detta är en mötesrik dag. Imorgon blir det lite ledigt (hurra!) för att på torsdag återigen ha möten 10-19. Jag måste komma ihåg att ordna matlådor.

Kvällsrapport

Har haft fikarep och spelkväll med pojkarna. Livet är fint!

Alltså, stressen.

Varifrån kommer alla fina karlar? De kom så plötsligt och finns nu överallt! Nomnomnom.

Kö

Ännu ett tecken på att terminen har dragit igång igen är den långa kön till Snärkes. Redan när jag kom hem från jobbet var det lång kö, och det är fortfarande kö så långt jag kan se från fönstret. Själv ska jag kanske trilla ner till puben en sväng och hänga lite, drickandes gratis vatten.

Till helgen lär kön till Live och Linnros också gå förbi här, det kommer vara helt sjukt. Tur att alla vi har kort så att vi går in gratis före kön. Fast oavsett måste man nog gå in senast typ åtta för att det inte ska hinna bli fullt...

Höst

Oj. Hösten och vardagen kickade in som från ingenstans och är nu i full gång. Ett kyligt Popaganda som räddades och glorifierades av Robyn och en fantastisk kräftskiva avslutade sommaren. Draman och spänning av olika anledning och grad leder vägen in i hösten. Kylan får motas bort av värme och skratt från omvärlden. Kom an då hösten, jag är redo. Jag tycker inte om dig och den kyla och gråhet du för med dig, men jag accepterar dig. Jag har värme och färgsprak utan dig.

Fredag

Idag trotsar jag förkylningen och åker till Stockholm för att gå på Popaganda. It'sa gonna be a nicea!

Grattis

Snörvel

Okej. Det suger att vara förkyld. Man är liksom inte döende, så det är inte synd om en, men samtidigt får man ju absolut ingenting gjort. Snor, slem, harkel, snyt, feber, svett, köld... Höjden av osexighet. Nu har jag mått såhär i två dagar, så imorgon tänker jag vara frisk. Jag har faktiskt väldigt mycket att göra! Idag har det dock varit lite bättre, och jag har snart läst en av fem böcker jag vill hinna få lite koll på innan jag gör utställningen om och på nationen. Igår gjorde det för ont i ögonhålorna. Jag menar, vad är det för mesig grej? Få ont både här och där så fort man är lite förkyld. Kli i öronen dessutom.

Det är inte alls som på film. Då kommer det alltid över någon söt pojkvän och tar hand om en. Det har då aldrig hänt mig, och för den delen vill jag nog inte ha hit nån när jag är i höjden av äcklighet.

Ungefär som med svimningar. På film är dom superromantiska och vackra. Så var det inte när jag svimmade. I kön till donken nånstans i Brasilien. Då sjönk jag först ihop mot kassan (darn! vad långsam betjäning det var!) för att sedan falla raklång bakåt och slå huvudet i golvet. Och inte var det slut där, nej, som kronan på verket började jag dessutom skaka massor och man såg bara mina ögonvitor. Romantiskt, ey. Ungefär som nu när jag sitter och ömsom kliar öronen, ömsom snyter mig. Hot mama, kom och ta mig.

Kvällsmys

Kör lite pirater och noblesse så här på kvällskvisten. Dagen har annars ägnats mest åt nationsfix och installering av trådlös router. Nu har jag internet på båda datorerna! Och jag lyckades installera det helt själv, mycket nöjd. Nyss bytte jag även en propp helt själv - och överlevde! Tydligen går propparna här hela tiden, jag fick nyss tips av hon som bodde här innan att utveckla ett system för vad jag kan ha igång samtidigt. Chevrétoasten efter joggingturen fick vänta lite, men till slut löste det sig. Hm... ugn, laptop på laddning, kyl, frys, taklampa.. router, taklampa, tv och dator... där gick tydligen en gräns i alla fall. Det ska jag försöka komma ihåg. Blir nog lite lättare att hålla nere elförbrukningen med hjälp av proppar som går ihop med elräkningen som väl kommer om nån månad...

Illa

Ja vad säger man? Jag mår verkligen som jag förtjänar idag. Länge sedan jag mådde såhär dagen efter. Det kan ju ha ett samband med att jag inte druckit så mycket på länge...

Hejdundrande kickoff på nationen med mycket mat, dryck och härlig stämning. Vidare till Taket för dans halva natten, för att sen hänga i ett korridorsrum. Där vi först somnade på Os mjuka matta, och sen somnade jag nån helt annanstans eftersom jag inte orkade gå hem - vilket tar max två minuter. Sista ölen intogs cirka klockan 03. Så orutinerat, rookieaktigt.

Jag råkade köpa Noblesse nyss. Gott.

Drömvärld

Jag vaknade upp ur en så oerhört häftig dröm. Den var liksom väldigt mycket som en saga. Jag minns inte jättemycket, men i någon parallell värld fanns det supersnälla jättemän som tog hand om små barn. De var ganska djuriska. Det var massa underliga byggnader, ungefär som i Harry Potter/Alice i Underlandet. Hemligheter. En hiss ner i det gömda. Och jag fick ta del av allt! Det börjar anas i utkanten av medvetandet vad som hände innan det i drömmen, men det går inte riktigt att ta på än.
Sen fick jag rida på en jättes rygg, men först var jag tvungen att vira in mig i blomgirlanger - jag minns inte om det var för att de blev aggressiva annars.
Sen var jag iallafall i den vanliga världen, där det också fanns såna jättar! Man kände igen dom på en skum blick och vi trodde alltid att de var från Nya Zeeland, haha. Pratade konstigt gjorde de också. Jag stod vid busshållplatsen i Bromma med en grön pinne som var från den andra världen, så de jättar/nya zeeländare som var i närheten blev oroliga och lite arga. Jag mest log och var glad, var inte alls rädd utan tyckte snarare att det var ganska spännande.

Kul med drömmar =)

Yay!

Har skickat in den sista uppgiften nu. Egentligen borde jag kommentera några andras bilder lite, men får se hur det blir med det... Tidigt imorgon ska jag ner på nationen och börja fundera på utställningen vi tänkte ha på kulturnatten. Klockan 12 ska jag sen berätta kloka saker om det under ett lunchmöte. Hehe.

Förutom en sjuhelsikes(?) pluggdag har jag även varit ute och joggat! 40 minuter idag, 40 minuter i förrgår. Känns bra. Musik i ena örat och så massa skitsnack med H - man märker ju knappt att man tränar då. Efter det tog jag ett långt, varmt bad ihop med en bok. Jag lärde mig dock den hårda vägen att det här badkaret fylls upp bra mycket fortare än det hemma hos mina föräldrar. Badkaret var... helfullt. Som optimisten skulle ha sagt. Eller, kanske snarare överfullt.
Nu är det sovdags!

Mera!

Kom på en till viktig punkt för listan!

* Folk har inte sex i köket. Och om nån har det så är det jag.

En negativ punkt däremot:
* Grannen som har sin balkong bredvid mina fönster tycker att jag har på tv:n för högt. Så jag blir alldeles paranoid när jag lyssnar på musik eller ser på tv nu och ser att hans balkongdörr är öppen. Samtidigt som jag inte tänker sänka, han kan väl stänga dörren lika gärna. Tönt. Han. Och jag, som är både feg och tuff.

Lista

Äsch. Orka plugga. Inte tillräckligt hetsigt än, känner inte pressen... dumt, jag vet. Istället kan man, hm, lista saker som är fint med egen lya! Jaa!

* Jag kan laga mat och diska när jag vill.
* Jag har världens finaste dammsugare.
* Jag kan gå runt utan bh hela dan om jag så vill. För att inte nämna hotpants. Visserligen gjorde en tjej i korridoren alltid det, men...
* Jag kan lyssna på musik medan jag lagar mat eller diskar. Likadant kan jag lyssna på tv vad jag än gör.
* Jag har ett badkar.
* Jag har skrivbord, soffbord OCH matbord. Underbart.
* Jag har två fönster med massa murgröna på Göteborgs mur som utsikt.
* Jag har massa bra förvaringsmöjligheter (efter viss hjälp från föräldrarna med skjuts och borrande).
* Jag får vara ifred, och kan umgås med folk när jag vill, om jag vill och framförallt med dem jag vill.
* Världens finaste laptop bor här.

Hmm det kommer nog mera efterhand. Plugga var det? Hrm.

Plugghets

Kom igen Pördy, bara en uppgift kvar i distanskurserna nu! Bilderna till den är redan tagna, strunt samma att dom inte är så bra! Kom på något smart och skriv nu, skriv för glatta livet. Så är det över sen. Kom igen Pördy!

...

Är man illa ute när man börjar pep-talka sig själv? Jag har idag skickat in den näst sista bilduppgiften, det blev till slut bilden på kassörskan samt i hotellet. Igår gjorde jag en tenta som jag blev underkänd på. Idag fick jag försöka igen, och det gick betydligt bättre. Sen avslutade jag sista uppgiften i andra kursen, men fastnade totalt i säkert en timme när jag slutligen skulle bestämma i vilken ordning de tre bilderna skulle komma. När den uppgiften var inskickad märkte jag förvånat att det fanns en tenta även till den kursen, så då gjorde jag den också. Gick fint.

Nu en sak kvar. Sex stycken bilder; miljö och människor. Tittar på andras insända uppgifter, och de fotar så fint och skriver så bra! Suck... Men det är inte läge att vara perfektionist med en dag kvar till deadline. Och man kan ju inte vara bra på allt.

Det ni ser i bilden är någon form av försök till omvårdnad. Jag, av alla människor, försöker ta hand om en orkidé. Nu står den i vattenbad med speciell näring. Jag har inte ens duschat själv idag...

Ändrad uppfattning

Efter att ha värmt en matlåda på spisen tar jag tillbaka mitt tidigare påstående om att jag inte behöver någon micro.

The Quiz

Färdigfotad

Det kan nog ha blivit nån användbar bild! Kollade igenom dom snabbt nu på datorn. Men det tog ett tag att lyckas fånga M på bild i det dåliga ljuset. På önskelistan: reparation av normalobjektivet samt att få ett stativ av Tomten.

Nu är jag trött. Imorgon blir det bildredigering och dokumentationstexter! På eftermiddagen är planen att jogga med H, och sen se om vi vill fortsätta röra på oss på dansgolvet efter det.

The Sandman is coming to get me! Måhåhå.

Bah

Okej, jag kan inte hålla mig. Går till Hörnan och fotar M i den tomma hotellfoajén. Kan bli en bra bild!

Paparazzipill

Ingen har gått säker idag. Det började med några trafikgubbar som målade ett övergångsställe, fortsatte med alla nationsmänniskor som satt på bibblan för inskrivning och plugg, vidare till byggarbetarna på baksidan. Sen tvingade jag ner G i nationskällaren för att få till en skuggig bild i motljus. I hopp om att hitta lite skarpare ljus lurade jag sedan ner honom i källaren till huset, men där var det rörelsesensorer på alla lampor. Därför placerade jag min söta lilla rumpa på golvet längst in i en liten korridor och G precis i början av den (korridoren, inte rumpan!). Sen försökte vi vara helt stilla tills lyset skulle slås av. T fick hjälpa till att röra sig i korridoren bakom G, så att jag fick det efterlängtade motljuset. Det är svårt att vara still när man fnissar för fullt...

Men det slutade inte där! Med min inte så diskreta kamera i högsta hugg gick jag sedan till ica för att fota E i kassan. Väl hemma kände jag mig inte nöjd med de bilderna, så för någon timme sen gick jag tillbaka för att försöka igen. Då fick jag bevittna hur hon stoppade en tjej som försökte langa folköl till ett gäng småfolk utanför. Spänning i vardagen.

Bildanalysen som jag skickade in igår var granskad och godkänd idag! Hoppas att det ska gå vägen med resten också. Känner mig inte alls nöjd med bilderna från idag - och så saknar jag mitt bra motiv som gått sönder! - men kanske kanske kan de duga för godkänt. För någon komplettering har jag ingen chans till...

Paparazzi

Idag ska jag leka paparazzi. Det känns inte helt bekvämt, men blir säkert bra på något sätt. Ska först hänga på nationen och försöka få sex bra bilder på temat miljö & människor. Måste läsa på en gång till om hur man skildrar olika stämningar och så, så behöver jag kanske inte tillbaka och fota imorgon. Sedan efter lunch ska jag fota stackars G som en skrämmande vuxen för slutuppgiften i digital bildbehandling, antingen för något budskap om att stoppa barnmisshandel eller något om alkohol. I eftermiddag bär det av till ica för att fota någon i kassan till uppgiften att fota och förmedla min uppfattning om nåt jobb. Och inatt kanske ett hotell. Om det här går som det ska är jag sedan färdigfotograferad. Sedan återstår bara dokumentationstexter till alla uppgifter, bildbehandling på dibild-uppgiften, samt ett skriftligt prov. Det kan gå. Håller tummarna.

Rasist

Alltså, ge mig fler surrande bärfisar. De röda bananflugorna däremot, de kan dö! Det är nästan så att jag kan döda dom utan att be om ursäkt efteråt, som jag brukar ha en tendens att göra. Bort! Försvinn! Lämna min frukost ifred!

Fint

Biljetter till Popaganda bokade! Robyn! Belle & Sebastian! Familjen! Jag är kär i Robyn, och de andra blir som en liten smaskig bonus.
Det här blir kalas, I'm telling you.

Besök

Jag verkar husera i ett hostel för diverse flygfän. Vadan detta? Och vart tog egentligen den surrande bärfisen från igår vägen?

Trött kvällsbabbel

Både i fredags och lördags fick jag så efterlängtat gå ut med lite tjejer. Igår fick jag till och med naglarna målade illrosa. Nu känner jag mig inte som en karl längre! Det var nästan så att jag snart skulle börja stå upp och kissa av ren förvirring...

Jag har lite stillasittarångest nu, har varit inne och pluggat hela dagen. Blir smått tokig om jag inte kommer ut på en hel dag.

Börjar komma iordning i lägenheten nu, trivs så bra att jag nästan blir lite rädd. Om jag lyckas skrapa ihop pengar till en platt-tv är det nästan så perfekt det kan bli! Men jag tar det lite lugnt med det...

Snart kommer A tillbaka från Japan. Tänk så oväntade vändningar livet kan ta. För mindre än ett halvår sedan var vi båda i förhållanden med någon vi älskade och planerade att flytta ihop med. Sen, inom loppet av några dagar, tog det slut pga deras intresse för varandra. A var mer klarsynt än jag och gjorde själv slut med K, efter ett ultimatum som hon inte gick med på. Strax efter det stod jag där i korridorsrummet. Konfronterade om sms jag läst och undrade varför han ljugit och inte berättat att hon varit där under dagen. Kunde inte längre stå ut med vetskapen om att de sågs i smyg. Och han krympte ihop där på sängen, såg mig rätt i ögonen med ledsna, skyldiga hundvalpsögon och sa "Ja, jag är intresserad av henne." Det ögonblicket kommer för alltid vara fastetsat i mig. De orden från en pojkvän. Hur jag skrek och grät och kastade saker, vrålade att han var ett svin, frågade hur han kunde både vilja ha kakan och äta den. Och sen gick det långsamt upp för mig. Han inte ville ha kakan. Han ville inte ha mig. Den sömnlösa natten, där i sängen bredvid honom som inte längre ville vara min. Han som redan var intresserad av någon annan. Hur jag snyftade, grät efter mamma, hulkade, och trodde att jag dog lite. Hur han morgonen därpå snäste åt mig om att han inte kunnat sova på grund av att jag gråtit. Hur han gick till skolan, medan jag stod kvar och försökte samla ihop spillrorna av det jag trodde var mitt liv. Hur jag när jag packat började räkna ihop våra matkvitton, för att få något att fästa tankarna på. Hur jag grät hela bussresan hem. Hur jag spenderade flera dagar i fosterställning, med vänner som tog hand om mig på alla möjliga sätt. Hur jag varken klarade av att sova eller vara vaken. Medan jag inte hörde något från honom. Hur jag själv fick ordna boende, i hans stad, för att kunna göra klart min praktik. I hans stad.. Där jag var för hans skull. Och sedan fick stanna i den staden två veckor till, med vetskapen om att han fortfarande träffade K väldigt mycket. Gemensamma vänner som hörde av sig och frågade vad som egentligen stod på. Varför han och K satt och visade mer än kompiskärlek på en fest, och varför jag inte varit med. Det var min tredje dag i fosterställning.

Men, allting för något gott med sig. På grund av en vän, och ännu fler avslöjade lögner, tog jag kontakt med A. Vi mailade för att klara ut saker, eftersom vi inte fick veta sanningen av våra nyblivna ex. Vi kunde jämföra våra sidor av saken och fylla i de luckor som fanns. Till slut förvandlades mailen till chat. Det var en ovärderlig kontakt för mig, han var en av dem som hjälpte mig att överleva i staden som inte var min. Till slut träffades vi, då vi hamnade på samma uteställe. Vi pratade och grät i fler timmar (jag grät åtminstone, han var mest arg). Sedan dess ser jag honom som min vän. Vi har festat ihop lite, och hörs med jämna mellanrum. När någon av oss blir låg ger den andra stöd. När någon av oss vill gå in på nån av deras internetsidor eller så, måste vi först be varandra om tillåtelse - och det ger vi aldrig. Vi har liksom turats om att vara starka. När det känns som att alla andra har tröttnat på att lyssna kan jag höra av mig till A, för han förstår. Eftersom han var med om samma sak. Sen att K ringde A och skrek att han var en äcklig hyckare och att hon minsann förstod att han knullade mig, eller vad det nu var, det säger liksom mer om henne än om oss. Det hade ju varit helt sjukt, och en hämnd som vore mer skadlig än nyttig. Men hon får tro vad hon vill.

Jag undrar om de förstår hur mycket de förstörde oss? Jag undrar om han förstår hur svårt jag kommer ha att lita på någon igen. Jag kan knappt börja fundera på att träffa någon, utan att undra om även den personen kommer se mig i ögonen och säga "Ja, jag är intresserad av henne." För det kommer alltid finnas andra tjejer i världen. Hur vet jag om även de är mer spännande/snygga/roliga/älskvärda etc än vad jag är? Hur kan jag igen lita på någon som i veckor övertygar mig om att ingenting är fel? Hur kan jag igen stå ut med onaturliga sms- och msn-kontakter? Det var första gången jag någonsin varit svartsjuk, och första gången jag faktiskt gått igenom någon annans sms. Jag hoppas att det blir den sista. Men hur ska jag våga lita på att det är sanningen som sägs? Tänk om jag återigen tvingas till det, och får läsa om hur de har träffats fast han säger motsatsen, eller se hur han har skrivit "Du vet att jag tycker om att höra din röst :* " till en annan tjej (ännu en sån sak som är fastetsad!)... Hur gör man?! Lisen livscoach, hur gör man...?

Och något som fortfarande är svårt att förstå är att de faktiskt är tillsammans. På riktigt. Officiellt, bland andra, inte längre smygande. För han sa. Han sa att det inte var så. Att hon inte var någon han skulle kunna bli tillsammans med. Han sa... Allt prat om att hon var blåst och vad det var. Det var bara fler lögner för att på nåt sätt vara snäll mot mig. Men det blir aldrig snällt i slutändan. Jag önskar att jag hade fått sanningen direkt - speciellt när jag frågade efter den flera gånger. Så hade jag sluppit alla olika steg av saker och sanningar som gör ont. Men kanske är det bättre att bli dumpad för någon som är en riktig kärlek än för någon som är ett obetydligt ragg. Fast han sa ju...

Åh, som vanlig virvlar tankarna iväg av sig själva. Tillbaka till ämnet. Hur A, som var med om samma sak som jag och som också var förstörd och nedbruten, nu har levt loppan i Japan. Hur det vi sa där i början blev sant - vi kom över dom. Och vi mår bra även utan dom i våra liv. Den stora slutsatsen är väl kanske att jag förlorade något stort i mitt liv, men även har vunnit nya bekantskaper. Ur sorgen växte nya glädjeämnen fram. Nya vänskaper som har uppstått och gamla som har förstärkts. Jag har förstått vilket enormt socialt nätverk jag har. En social fallskärm. Jag har tur.

Och trots svåra minnen och många grubblerier över mig själv, kärlek, relationer och tillit, så trivs jag bra. Det är fint nu. Livet är gott så som det är nu. Så konstigt att så många olika känslor och tankar kan samsas i mig - sorg över det förflutna men glädje över nuet.

Tills nuet överskuggar det förflutna.

Men tillsvidare vill jag inte vara något annat än singel. Det där med känslor får vänta. Jag fokuserar på mig själv istället.

Babbel, borde sova. Imorgon blir det mer plugg! Jag ska klara kurserna.

Seriöst, hur ska jag göra med frullen? Har sovit på saken nu men vet fortfarande inte...

Pytiskt

Jag vaknade för en stund sen med sminket kvar och en strömadapter inkörd i låret. Mindes snabbt att det blev utgång och många öl igår, och att jag var riktigt trött när jag väl kom hem. Kände mig stolt och nöjd över att i alla fall ha orkat bre och äta en macka innan jag somnade. Nyss utbyttes dock stoltheten; smöret och osten stod kvar framme. Rinnigt smör och en uppmjukad ost. Jummi, ser fram emot frukost...

Frustration

Sitter med webföreläsningar. De är minst två timmar långa per lektion, men är idag typ dubbelt så långa eftersom internet bråkar. Jag blir galen! Måste ju bli klar med det här. "Ja-a-a...a s-s--s-sss-ss-så har vi då nä -------------------------- sta punkt som är ................................... är... är... eg..eg--eg-eg-eg------"
GAH!

Håll till godo!

Hahaha jag bara skrattar. Det här är tydligen en stor sommarplåga i år. Jag har inte hört den, innan igår då. Hans manager var väldigt förvånad över att jag inte kände till Dj Fanta. Som han inte heter, men i mitt huvud så.

Jag försöker...

... för övrigt stå emot impulsen att ta bort fylleinlägget från inatt/imorse. Det är ganska kul att ha kvar såna, även om man blir lite trött på sig själv ibland. Jag är rätt kul när jag är full. Bumbibjörnar i en kärleksbubbla? Huh?
=)

Komplimang?

Igår mitt på dagen gick jag ut på en träningsrunda, jobbar in mina nya joggingskor. Glad i hågen begav jag mig ut, men hann inte långt innan en man kom mot mig över gatan med stora steg. Jag trodde att han skulle fråga om vägen eller nåt, men så var det inte. Jag funderar fortfarande på vad som var grejen, för han verkade inte vara nåt fyllo men han höll i en fickplunta. Jag funderar lite på om jag blev filmad av nåt kamerateam, men det känns inte helt troligt. Men det gör å andra sidan inte heller samtalet som sen utspelade sig. Det gick ungefär så här:

- Fan vilka sexiga ben du har
- Jaha, tack...
-Ska vi knulla eller?
- Ej, nej tack.
- Men varför då? Varför vill du inte knulla?
- Jag ska träna.
- Men vi kan träna tillsammans!
- Nä, jag vill träna själv.
- Men kom igen, klart vi ska knulla! Jag har stor kuk!
- ...
- Du kan få den i röven! (Ah well that changes things! Eller?)
- Jag vill att du lämnar mig ifred nu. (Här började han bli både högljudd och närgången, och jag lite rädd)
- Du kan få den i röven säger jag!
- Jag vill att du slutar prata med mig nu. (Och så började jag gå ännu snabbare, himla bra ur träningssynpunkt måste jag säga)
- VAFAN GÅR DU RUNT HALVNAKEN PÅ STAN FÖR OM DU INTE VILL BLI KNULLAD? ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVET ELLER?
Sen fortsatte han skrika massa saker, men jag gick snabbare än jag nånsin gått förr och höjde volymen i ipoden till skadliga nivåer. Det kändes ändå mer hälsosamt än att fortsätta lyssna på honom.

Summa summarum: jag har fina ben? Man måste ju ta med sig det positiva ur varje situation...

Kväll. Eller morgon. Tant...

Jistanes. Mycket känslor i omlopp nu. Och alkohol. Har nog gråtit i närmare en timme. Inte såna där hjärtskärande aj-jag-går-sönder-och-finns-inte-mer-tårar, såna tycker jag mig ha haft min beskärda del av i år, mer... filmaktiga. Med tårar som väller upp i ögonen och till slut rinner ner för kinden från mitten av ögat. Stora, dramatiska och allvarsamma tårar.

Man vet aldrig hur dom ska bli innan. Ikväll träffade jag två tjejkompisar. Vi ville festa, började med vin och skitsnack. Sen blev dom båda trötta och hängiga och ville hem och sova. Jag kände inte för att joina mina killkompisar, det känns som att jag har gått ut med dom hela sommaren. Jag tycker väldigt mycket om dom, men ibland vill jag bara.. vara tjej, antar jag. Men sen var F och S sugna på utgång, och eftersom dom känner typ hela stan med dess vakter fick vi veta att vi kunde gå till BJ utan kö och utan inträde. Deal tyckte vi, nästan som ett socialt experiment. Och experiment var det; det kändes väldigt likt utgångarna i Stockholm när jag var 19. Exotiskt! Vi fick ett bord och en spritbricka (utöver skumpaflaskan, vart tog den vägen förresten?) och satt där och dömde folk vi såg. Eller, jag gjorde iallafall det, i huvudet. Hehe. Elak. Mycket ben var det, kunde vi konstatera! Man får nog en viss nationsmentalitet efter ett tag...

Nån "kändis" som F känner kom och hängde med oss, han har gjort nån sång som går typ "Ett två tre, fanta och rosé! Ett två tre, alla tjejer ner på kne!" Där någonstans började jag inse hur pass malplacé jag faktiskt var. Den där "kändisen", vad han nu hette, tjänar ungefär 100 000 per spelning, drack upp F:s (en students!) sprit och var knappt trevlig. Han hade dessutom med sig en halvnaken flicksnärta till bordet. Jag ville bara rycka tag i henne, säga hur bra hon är och att hon är värd bättre, och klä på henne nåt mer än hennes rumplånga leopardmönstrade kjol och rosa bh. Halledudanemej. Sen lärde jag väl känna hans manager lite, även om det var helt jävla obetydligt var det nog ändå på tiden efter ungefär ett halvår som singel. Men jag kommer nog aldrig vara en sån som klarar random strul, jag har svårt att skilja på närhet och känslor - för mig hänger de ihop. Och när man börjar dilla om sånt inför nån annan inser jag hur ovanligt det trots allt är. Men, sån är jag. Nån måste ju vara den som är den.

Jag önskar bara att jag nån gång kommer våga öppna upp för nån igen. Våga lära känna nån och vara nyfiken. För just nu känner jag bara att jag inte ens vågar utsätta mig för risken att bli kär i någon. För jag klarar nog inte av att utsättas för samma sak igen. Jag vet inte hur jag skulle överleva det. Kanske är jag svag, jag vet inte. Men det kommer krävas mycket tid, känslor och övertygelse innan jag vågar lita på en kille igen. Jag önskar att det inte vore så, för det är inte rätt att bedöma/behandla någon efter det man tidigare varit med om. Tänk om jag vore stor nog att efterleva det.

Och, saknaden är stor. Det finns tre personer jag nog alltid kommer sakna, men jag är inte längre en del av deras sammanhang och vill därför inte lägga mig i. Och jag vill inte att nån ska välja sida eller så, det är svårt. Men mest av allt vill jag bara stänga in dom i min imaginära rosa kärleksbubbla så att de alltid har det bra och är mig nära. Men det fungerar inte, inte ens om man är en bumbibjörn. Eller nykter. Jag har varit rädd för att träffa dom, rädd för att jag kanske är "fiende" och inte önskvärd nu, men det kändes fint. Fint att träffa någon man bryr sig om - och att inte mötas av annat än välvilja.
Och fint att bli riktigt full. Fjortisvarning. Nu är klockan jättemycket och jag borde sova. Imorgon ska jag se ungefär 6-7 timmars webföreläsningar, kurser jag inte klarade av när mitt liv blev vänt uppochner i våras. Men jag ska klara dom. Ingen annan ska få begränsa mig. Jag har ungefär en vecka på mig, och jag ska klara det! ... hoppas det är dåligt väder imorgon, då kommer det vara lättare att stänga in sig och försöka fokusera. Är det sol dras jag ju ut, som av en magnet.

Ja, nej, ja, alltså. Sovdags var det. Efter en fin men känslosam kväll.
(Och vad var det egentligen för fel på känslor? Stolthet och fördom, eller känslouttryck hos män resp. kvinnor under antiken som jag skrev nån c-uppsats om. Idealen förändras så väldigt. Känslor är styrka, inte svaghet. Och därmed basta.)

Jag vill för övrigt peka på min hyfsade förmåga att stava någorlunda rätt, trots för stort alkoholintag samt känslointryck. Jag är ball. =)

Åska

Ligger i sängen med min nya fina laptop. Ute är det regn och åska. Jag trodde först att det var en bomb eller nåt; först lystes lägenheten upp, sen skrek folk utanför och så smällde det till rejält. Men det var alltså åska, samt folk på Bryggan som skrek. Nu verkar skräckfilmsstämningen vara över, åskan börjar dra sig iväg. Och besökarna på Bryggan kanske börjar dra sig hemåt.

Dagen har ägnats åt fix och don här hemma. Har skruvat ihop möbler och jobbat klart med några nationsgrejer. Imorn blir det mer möbelmontering! Längtar verkligen tills jag kommer helt iordning här. Jag anar en enorm potential! Trivs galet bra hittills.

Mysigt att somna till regnet nu. Känner mig extra nöjd med beslutet att stanna hemma ikväll också, hehe.

Jag vet inte vad som är värst, ovisshet eller att faktiskt veta svart på vitt?
Jag ska nog sova på saken ett tag.

Hemma

Flytten

Det var stopp i avloppet i pentryt, så vicevärden fick kalla dit rörmokare som fixade och tömde på vatten. Det hela försvårades av att elen i rummet var avstängd. Jag fick skriva på ett elkontrakt som Vattenfall skulle ha 10 dagar innan elen skulle slås på. Efter några hetsiga samtal hade vicevärden lyckats ordna så att den slogs på redan idag, tur det.

Nu är det mesta packat. Skrivbord, dator och lite annat får stå kvar till imorn. Sen bär det av!

... fast vi får se hur mycket mina armar orkar bära imorn. De blev rätt utpumpade av att bära ölflaket hem från systemet...

Det som göms i snö

Ja jisses, så sitter jag här med gråten i halsen igen. Väldigt blandade känslor. Hur kan man vara så uppe i något att man inte förstår hur det egentligen är? Hur man faktiskt mår? Många saker kommer fram ur sina gömslen nu, även insikter som av rädsla och kärlek stoppats in längst bak i medvetandet. Jag hittade nyss det brev jag skrev när jag höll på att göra slut, det jag skrev för att jag inte lyckades hitta orden när vi pratade men som han sedan vägrade läsa. Så här i backspegeln känner jag mig nästan lite... dum. Det är så självklara saker jag ber om i brevet.

" ... ett förhållande ska vara något som gör oss båda glada, trygga och lyckliga... "

"Du måste visa vad du vill. Visa att du bryr dig, att du är villig att se även mina behov, känslor och önskningar. Annars känns det som att jag ger så mycket mer än jag får tillbaka. /.../ För mig är det i alla fall så att jag är glad om du är glad, min glädje över något kan inte vara helt total om du samtidigt är ledsen /.../ När jag gör saker för dig, ger dig något eller överraskar dig gör jag det självklart inte för att få något tillbaka. Men däremot börjar jag ju till slut undra vad som gör att jag så givet tycker det är värt att göra sånt för dig - när du inte verkar tycka att jag är värd att få samma sak tillbaka /.../ Det skulle betyda så oerhört mycket om du klev utanför din comfort zone ibland, jag tror att jag är värd det /.../ Att det verkar nästan som att du skäms över att ha flickvän /.../ Jag önskar väl kanske att hur ditt beteende får mig att må och känna ska betyda mer för dig än vad en anonym folkmassa gör."

"Har du plats för kärleken? Kan du låta den påverka ditt liv och de beslut du fattar? Svarar du nej på den frågan måste jag ju, trots att det känns sjukt jobbigt, säga att från mitt perspektiv känns det då som att du inte är redo för ett förhållande, eller alternativt att du inte varit eller är kär på riktigt ... om man inte har plats för den andra i sin bild av framtiden känner jag att det som finns just nu inte är tillräckligt starkt. Och är det inte riktiga känslor borde det kanske inte vara alls."

"Jag vill inte vara dum, du är en fantastisk person. Det är ju dig jag är kär i! Dig jag glatt var beredd att låta bo i mitt enda rum under din praktik. Dig jag vill träffa varje dag och sova med varje natt. Dig jag saknar efter en dag. Dig jag vill vara med. Dig jag vill ringa så fort något roligt händer eftersom det är först när jag berättar det för dig det blir så roligt det kan vara. Min mening är inte att kritisera dig, jag försöker bara förklara hur jag känner så att du har en chans att förstå mig.... "

Vi var båda bra personer, men vi var inte alltid bra för varandra. Det sägs att kärleken är blind, och det kan nog stämma. Eller åtminstone väldigt närsynt. Förmodligen astigmatisk också.

Hm

Jag anar ugglor på andra sidan ån. Min blivande granne skickade nyss ett sms där hon berättade att det händer något i mitt pentry. Det är tydligen något som låter som en tvättmaskin, och utanför är det massa sladdar. Undrar om de har upptäckt något fel? Lägenheten har stått tom sedan februari, och NU kollas den upp?! För nog är väl förmiddagen över nu? Klockan är ju halv ett... Hoppas att vicevärden ringer snart i alla fall så att jag får veta vad som gäller. Det är ju dumt att packa ner det sista, och att sammankalla bärhjälpstroppen, om det inte blir av idag...

Väntan

Jag sitter som ett fån och väntar på att vicevärden ska ringa så att jag kan sätta igång med flytten. Någon gång under förmiddagen ska det ske. Jag överväger att gå till systemet och köpa flyttbärarhjälpsöl. Dessutom måste jag posta några saker. Jag satt som en liten tomtenisse igår, pysslade och fnittrade för mig själv. Hihi.

Sorg

Sorg flyter, som John Irving skriver.

Idag har en av mina närmsta vänner en svår dag framför sig. 25 år gammal, gift sedan två veckor och mamma om ungefär en, ska hon idag bevittna begravningen av både sin pappa och sin mans svåger. En tid som ska vara fylld av lycka kantas istället av en oproportionellt stor sorg. Det känns orättvist. Jag hoppas att de båda blivande föräldrarna snart får orättvist mycket glädje och lycka!

I en flyttlåda

Jag sitter här bland flyttlådor och kaos. Idag påbörjas flytten. Det ska bli så oerhört skönt! När det är färdigt det vill säga. Själva bärandet och flyttandet ser jag inte fram emot lika mycket...

Och så Ljungby

Det blir lite fel ordning märker jag... Innan Göteborg var jag i Ljungby fredag till söndag för Hs 25-årsfest. På fredagen drack vi som kommit öl och snackade skit - och spanade in Hs och Ss nya förlovningsringar såklart! (Trenden igen, ser ni?! Har det med kronprinsessbröllopet att göra? Eller börjar vi helt enkelt bli vuxna?) På lördagen var det sedan dags för den hejdundrande festen. Jag tror att jag hade någon form av alkoholhaltig dryck i handen från klockan 16 till nästan klockan 4 då taxin kom. Temat på festen var afrikanskt/färgglatt, och förutom salsdekorationerna var alla gäster en sprakande mix av färger. Lekar, middag, dans och kökshäng - en riktigt bra kväll och natt! Eller en bra helg helt enkelt. Det enda molnet (förutom huvudvärk och stress på söndagsmorgonen) var att mina vänner berättade att han tagit bort alla mina vänner (utom tre, kollade dom upp) från facebook (vore inte relationer lättare utan det mediet?). Att han fortfarande hittar sätt att bete sig illa på? Och dessutom inte bara mot mig, utan även mot andra. Vad har dom någonsin gjort honom för ont? Min syster till exempel, vad har hon gjort för att förtjäna att bli borttagen?* Usch vad besviken jag blev. Kan han inte bara bli normal och en trevlig person igen nån gång? Man kan inte sudda ut det förflutna, även om man eldar upp foton eller klipper alla band är det som hänt tidigare fortfarande en del av den man är. Man kan inte göra något ogjort, och man kan inte fly hur länge som helst. Eller vad det nu handlar om, någon sa skam...

* Med reservation för att någon kanske tagit bort honom först... men det känns mer förståeligt. Fast jag är förstås partisk.

Göteborg

Det var för övrigt gött i Göteborg! De första dagarna blev det mest häng - jag och H som tidigare var korridorsgrannar och sågs varje dag hade en hel del att ta ikapp. Filmer såg vi också, Forgetting Sarah Marshall och Repo Men. Det var roligt att se hur fint hon och I bor - och om drygt en månad får jag ju träffa dem igen, fast den gången i Skåne på deras bröllop!

Tisdagen spenderas på Liseberg tillsammans med D och K (också nygift, jag anar en trend?) och ungefär en triljard andra människor som väl hade lockats dit av det fina vädret. Åtta saker hann vi åka de nio timmar vi var där! Fast jag borde kanske räkna med Burger King som en åkattraktion också; även dit var det lång kö i en fålla. På eftermiddagen anslöt även C med sitt goa humör.

En attraktion, Uppswinget, var jag verkligen rädd för (dels på grund av dödsolyckan på en liknande attraktion i Barcelona för några veckor sen, och dels på grund av att den... verkade livsfarlig och äcklig). Trots denna rena skräck som jag aldrig känt på en nöjespark förut - jag trodde verkligen att jag skulle dö - åkte jag den. Jag resonerade att det vore himla trist att stå bredvid och se på när D och K åkte och eventuellt dog, och att dessutom fortsätta leva efter att ha bevittnat detta. När vi åkte spelades U2:s låt With or without you, ganska bisarrt...

Plågsamt

Snål som jag ibland är åkte jag buss hem från Göteborg till Uppsala. Åtta och en halv timme tog det, utan några bensträckarstopp. Det betyder även en avsaknad av stopp för toalettbesök. Efter att för några år sen ha misslyckats inte en utan två gånger med att spola på en swebusbuss vågade jag helt enkelt inte. Hur löser man eventuell översvämning liksom? Går fram till busschauffören, knackar honom försiktigt på axeln och väser "Du... det har hänt nåt... jag behöver hjälp..." och nickar diskret med huvudet bak mot toaletten? För att slippa ta reda på det lät jag alltså bli att använda toaletten på bussen. Under åtta och en halv timme. Min mage har inte förlåtit mig än.

Roadtrip

Efter en helg i Ljungby, med färgglatt 25-årskalas, hoppade jag in i några (i princip) främlingars bil som skulle till Göteborg. Här sitter jag nu, har åkt spårvagn idag woho. Nu ska jag lämna tillbaka datorn jag har lånat. Snart blir det kladdkaka =)

Att lära av varandra

Efter att jag försökt förklara optimist och pessimist för Kaspian, 4 år, sa han:
- Jaha... var är en bajsimist då? (Sen upplyste han mig om att det betyder "plocka grus" på språket bondska. Han har förresten lärt mig väldigt mycket bondska de här dagarna. Spännande språk det där.)

Mitt sommarlov

Växer man någonsin ifrån sommarlov? Jag tror inte det. Jag har inte jobbat en hel sommar någonsin, en lyx jag har haft turen att lyckas med.

Tidigt i söndags begav sig föräldrarna iväg på årets mc-semester, Tyskland var tydligen målet. I måndags fick jag sällskap här av min ena syster med familj. Vi har haft några riktiga sommarlovsdagar, så härligt.

Idag rodde vi till Blåsjön och badade där. Mysigt trots att det var så mycket folk... Annat var det när jag var ung! Det var bättre förr! Etc. Efter någon timme började det blåsa upp, så vi bestämde oss för att ro hem igen. När jag skulle sätta ner foten i båten tvärvände jag och gav till ett illvrål. En orm! I båten! Huva. En liten rädd snok förvisso, men fortfarande en orm. Hur kom den dit? J lekte Skansen-Jonas och tog tag i ormen och kastade den i vattnet. Där trivdes den nog bättre. (Som fisken, eh, ormen i vattnet. Höhö.) Nämnde jag att det blåste upp? Det var en liten kamp att lyckas ro båten hem igen, men till slut gick det. Att vi äntligen lyckats komma i land firade vi med att bada igen.

Väl hemma blev det pannkaksmiddag. Efter det har vi plockat hallon och vinbär, lekt och sett lite på tv. Nu sover Kaspian, och en kväll med cheesecake och bär framför några avsnitt av Buffy (syster läser nån sommarkurs om vampyrer) väntar.

Pendlare

Efter förra besöket hos föräldrarna var jag i Uppsala onsdag till lördag och hann då med bland annat jobb, bad, vänner och utgång. Fick ladda de sociala batterierna lite helt enkelt. I lördags var det sedan dags att ta sig ut på ön igen. Ett skimrande barfotabröllop för min minst lika skimrande vän, vackert och känslosamt med inslag av lyckotårar. En dag bland vänner värd att minnas.

Sommar och semester

Alltmer utvilad, alltmer trött. Trampar runt. Runt runt. Vet inte vad jag vill, vad jag vågar. Vet inte varför eller vad. Trött på olyckor, sorger. Trött på tankar som håller sig fast. Fast egentligen vet jag inte ens vad jag är trött på. Jag bara är. Trött. Vill blåsa en fin rosa bubbla över allt och alla. En bubbla där alla är glada, snälla och lyckliga. Där inget ont får finnas, där kärlek och omtanke sköljer över varje själ och ögonblick. Där alla fina aldrig någonsin blir sårade, där alla hjärtan är hela och varje tanke god. Där ska ni bo, mina fina. Och jag med. Där ska vi bo.

Limbo

Är som trött.

Vid badet idag tänkte jag på att sorg den senaste tiden dykt upp i utkanterna av min värld. Förluster av ett helt annat slag än den jag själv upplevt. Jag är tacksam för varje minut jag har mina kära kvar här, hos mig. Kan inte ens föreställa mig sorgen och smärtan för de anhöriga.

Kanske är lycka också något som finns i utkanterna av min värld.

Öliv

När jag kom hem idag var Tusse först den enda jag hittade. Allrafinaste katten som kom till oss för 17 år sedan. Lite senare hittade jag min far uppe på taket, där chillade han tillsammans med massa getingbon. Han håller på att byta ut virke eller vad det är. Och slåss med getingar då då. Jag avundas honom inte. Med min getingpanik hade jag garanterat ramlat, eller hoppat. Pappa har fått getingstick istället.

Pappa uppmanade mig att ta fika i kylen, från farmor. Med ett uppgivet leende berättade han att hon gett honom sex färdigbredda mackor, en ostkaka och en skål med vispad grädde. Jag åt en macka, men gav skinkan till Tusse.

Att sitta barbent på gårdsplanen, med tårna nedgrävda i gruset och med solen värmande i ryggen, kändes så rogivande. Med vinden och gräsklipparen som enda ljud, tillsammans med en brusande radio på verandan och en spinnande katt i knät.

Men som vanligt vet jag inte vad som är hem. Här? Där? Nån annanstans? Där jag lägger min hatt?

Beroende

De senaste i skaran.

En vecka av samtal och tankar

Om det inte vore för att jag åkte nattbuss tio timmar igår hade jag varit fullkomligt utvilad och avslappnad efter drygt en vecka iväg från stan. Kvalitetstid med H, utan måsten och fullspäckade scheman, kändes väldigt värdefullt. Lugna samtal som kunde få dagslånga uppehåll för att sedan tas upp igen utan förvirring eller frågetecken.

En insikt om att jag har hunnit landa.

Insikten att jag är över honom - men inte det han gjorde mot mig. Att det är vad jag måste bearbeta vidare, och att jag måste jobba på att kunna lita på någon igen - att släppa någon nära och våga lita fullt ut på den personen. Det var han som hanterade situationen som han gjorde, med lögner, elakhet och en annan tjej - alla gör inte så. Det gäller bara att pränta in det i huvudet. Bara för att hans kärlek till mig tog slut och han blev som förbytt behöver samma sak inte hända igen. Och skulle även en framtida kärlek ta slut behöver det förhoppningsvis inte få samma slut. Att skiljas som ovänner och säga upp all kontakt med någon jag varit så oerhört nära är något jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva igen.

Självklart kommer saker fortfarande göra mig ledsen och nedstämd. Så är det, och så får det vara. Tills smärtan omvandlats till minnen. Tills någon annan fått en plats i mitt hjärta. Kanske kommer vissa saker, minnen, låtar för alltid vara förknippade med sorg och smärta, det vet jag inte.

Det är förresten fascinerande hur vissa saker kan bli så nära förknippade med känslor. De gula bussarna mellan Uppsala och Västerås till exempel. När jag fick veta att han skulle börja plugga där, och sedan även flytta dit, blev jag ledsen och orolig när jag såg de bussarna. Sedan byttes de ut till något som skapade känslor av glädje och längtan - de tog mig till honom och honom till mig, tack vare de gula bussarna kunde jag ganska enkelt få träffa den jag älskade. Nu för bussarna med sig ett vemod över hur allting slutade. Och en obehaglig vetskap om att de nu tar honom till henne, och henne till honom. En oro och klump i magen; är det hon som får träffa hans familj nu? Den fina familjen som jag saknar och en tid var övertygad om var en del av min framtid. Eller väntar dom lite?

Återstår att se vad mer de gula bussarna kommer att få symbolisera.

Askeryd och Halmstad

Hotell New Hampshire

I några år har jag sagt att Hotell New Hampshire av John Irving är min favoritbok. Kanske fick den något av sin glans av att jag hittade den i en fönsterkarm i en tidningsaffär på Grenada i Karibien, och fick den när jag lyckats övertyga ägaren om att boken var på svenska. För att se om den faktiskt kan kallas favoritbok eller inte har jag nu läst om den, och jag håller med Pernilla 2006 om att boken är riktigt bra. John Irving skriver så finurligt och snitsigt, han fintar och dribblar men låter mig aldrig tappa fästet. Historien och karaktärerna är bisarra och underliga, men Irving får på något sätt allt att framstå som vanligt och normalt. Tama björnar, en våldtagen kvinna utklädd till björn, en syster som försöker växa, den först illaluktande och sedan uppstoppade hunden Sorg, pojken Egg som alltid säger "Va?", horor, hjärtattacker, onani, mannen i vit smokingkavaj, sex, terrorister i Wien, incest, den förste och den andre Freud...

På stranden i Halmstad fastnade jag för ett stycke och tänkte att jag verkligen måste dela med mig av det. Nu när jag bläddrar tillbaka och läser det inser jag hur inne i boken man bör vara för att uppskatta det. Jag bjussar på det ändå:

En plåga med försynta människor - på dåliga hotell - är att sådana människor ofta är så försynta att de aldrig ger sig iväg. De är så försynta att de inte ens vågar komma med klagomål. Och med blygheten följer en viss artighet; om de lämnar hotellet för att Schraubenschlüssel skrämt vettet ur dem i trappan, för att Jolanta bitit någon i ansiktet i lobbyn eller för att Skrikande Annie fått döden att rycka ett steg närmare genom sina tjut - ja, till och med om de hittar björnhår i bidén, så ber de ändå om ursäkt.

När horan Skrikande Annie haft sin största skrikorgasm, den som kanske fick en bro att rämna, trodde en familj på hotellet att det rörde sig om mord. Efter att alla konstaterat vad som egentligen hände:

Jolanta och jag lyssnade ett slag vid trappavsatsen till tredje våningen, men det enda vi hörde var New Hampshire-familjen som höll på att skjuta fram möblerna för att barrikadera dörren i sitt rum. Det unga svenska paret hade sovit rakt igenom allt rabalder - tydligen var de vana vid något slag av orgasm, eller kanske vid mord. Den gamle mannen från Burgenland hade möjligen dött på sitt rum, strax efter ankomsten.

Mellanlandning

Är hemma i Uppsala två dagar nu innan jag imorgon far till föräldrarna några dagar. Jag klarar helt enkelt inte av sommar i staden - ge mig sjö och eka och jordgubbar!

Midsommar spenderades i en väns föräldrahem; en stor prästgård i Småland. Alldeles bredvid en sjö, med ängar och åkrar runt om. Den mest perfekta midsommaren på länge kunde många instämma i. Efter det tog jag mig till en annan väns föräldrar i Ljungby, för att sedan följa med dem till deras nya sommarstuga i Halmstad. Bakom mig har jag alltså ungefär en vecka av avkoppling och sommar, fantastiskt.