En vanlig dag på jobbet

Det finns så många rara, roliga, tuffa, käcka, söta (osv osv) filurer jag träffar på jobbet om dagarna, och ibland inser man hur mycket man (då menar jag hemtjänsten i stort) betyder för dessa människor - framförallt för dem som lever ensamma, så klart.

Jag får ta emot så mycket tacksamhet, beröm, komplimanger och snällheter om dagarna att det nästan blir fånigt - men bara nästan. Underbara, starka människor som kämpar på och ser ljust på livet trots ålderdom och/eller obotbara sjukdomar.

Jag önskar att jag i framtiden hittar samma styrka och godhet i mig själv.

Ungefärligt utdrag ur en matlådelämning idag:
(tilläggas bör kanske att det var första gången jag gick till denna dam, att hon nyss börjat få hemtjänst, och sades ogilla tanken på att ha främmande människor i lägenheten)

Jag: Hej, här kommer jag med lunchen.
Dam: Ja, åh, hej, ÅH, vad bra, men, NEJ, inte behöver du ta av dig skorna, här är inte städat varje dag inte! Vad är det för gott idag då?
Jag: Det är köttfärsbiffar...
Dam: Nejmen ÅH, så glad och pigg du är! Vad LYCKLIG du är som är så glad och pigg! ÄR du inte lycklig?
Jag: Ja, jo, det är jag faktiskt.
Dam: Ja, DET ska du vara, så härligt. Jag är inte lika pigg. Men jag är inte sjuk längre. Jag var sjuk, jättesjuk, men nu är det lite bättre.
Jag: Ja men det var härligt att höra.
Dam: Jaa, bättre nu. Nämen OJ vilka vita tänder du har! ÄR dom dina egna?
Jag: Jaa, det är dom allt.
Dam: Så vita och fina... ÄR du inte glad att ha så fina tänder?
Jag: Joo...
Dam: Ja, DET ska du vara! ÄR du inte glad? Så fina. Jag hade fina tänder som du när jag var ung, men sen när jag fått barn så PLOPP lossnade dom.
Jag: Då tänker jag inte skaffa barn!
Dam: Det kommer ändå ska du se, det kommer ändå!
Jag: Vill du att jag hjälper dig lägga upp maten på en tallrik?
Dam: Mmm... va?
Jag: TALLRIK?
Dam: Nej! Det gör jag själv, SÅ gammal är jag inte!
Jag: Hahaha. (Ett äkta skratt bör tilläggas, det ser så ironiskt ut när det skrivs.)
Dam: Jamen du ÄR ju för rar! Tack så jättemycket! Är jag den sista som får mat?
Jag: Ja, det är du.
Dam: Ja, för ibland är jag först. Ja men det VAR ju för bussigt att du kom med maten! Det är min dotter som har ordnat så att jag får mat. VAD ska jag nu ha spisen till? Var jag den sista som fick mat idag?
Jag: Ja, du var den sista, nu är matväskorna tomma.
Dam: Ska du gå HEM nu?
Jag: Nej, nu ska jag göra lite annat innan jag slutar.
Dam: Jaså, jaha, ja, nejmen OOOOH så mycket packning du har med dig!
Jag: Ja, det är regnkläder och så. Jag promenerar på jobbet istället för att åka bil.
Dam: Ja men TÄNK så smal du kommer bli! Det är JÄTTEBRA att promenera! Men nej nu måste du gå, men TACK för pratstunden! HA det bra, du ÄR ju för rar (klappar händerna frenetiskt), tack tack tack (stänger dörren).

Kan man annat än le? Och detta samtal utspelades med någon jag trodde skulle vara antingen rädd eller arg, och ovillig att låta mig komma in. Jag fick tom några kramar under samtalets gång.

Fram för mindre oönskad ensamhet i samhället!

Piratfest vid Rösjön

Det bästa är nästan Cissi, till höger, som raglar runt som en full sjöbuse

Ledig måndag/släktkrönika

Harmonisk och svettig stod jag i solen och plockade vinbär efter vinbär. Röda tre timmar, svarta tre timmar, och så lite krusbär på det hela. Det enda som störde i lugnet var en och annan envis fluga som ville göra intrång i mina öron. När farmor kom ut för att hänga tvätt på linan mellan uggleträdet och det gamla gungträdet blev hon förvånad att se mig kvar vid vinbären. Jag förklarade att jag gillar att göra klar en sak, även om det innebär att plocka bär från nio till fem en dag. Sedan började vi prata om farfar som rensade i jordgubbslandet då han fått arbetslusten tillbaka efter att ha mått dåligt och varit liggande några dagar. Från det ena till det andra kom vi in på ålder, vilket osökt ledde mig in på damen på 105 bast jag går till i jobbet. Sedan började vi prata om farmor och farfar, som är 77 respektive 82 år. Farmor berättade att farfars mamma blev 92, så han har att brås på, medan hennes egen biologiska mamma bara blev 40, "så jag skulle vara död för länge sen". Farmor är född i Estland, men kom till Sverige med ett missionärspar när hon var liten, och det var dem hon växte upp med.
Jag undrade om inte hennes mamma måste ha varit sjuk då hon dog så ung, varpå farmor svarade att hon var knäpp, "precis som jag, hähä!". Men sedan fortsatte hon att berätta att i samband med kriget skulle hennes ena syster gå med boskap från Estland till Ryssland och att hennes bror skickades ut i kriget. Hennes mamma blev då så orolig att hon slutade äta.
Lite försynt undrade jag hur det gick med syskonen, var mammans oro befogad?
"Ja, hon kom tillbaka. Men min bror, Sergej, han stupade ju. Han var min enda bror."

Jag har det så bra, jag har ingenting att klaga på. Och återigen måste jag betona det intressanta i det förflutna: personerna som levde förr, deras upplevelser, känslor, tankar och värld, har hjälp till att forma det som är världen och verkligheten idag, de har gjort det möjligt för mig att finnas till, de är mitt arv. Sjukt intressant.

Anledningen till att man får en så mysig känsla i kroppen av Amelie-filmen måste ju vara musiken. Dragspel gör susen.

Huva

Snacka obehagligt när jag under lunchen på jobbet snabbläser dagens Metro (dvs kollar bara rubriker, bilder och bildtexter om inte något extra intressant dyker upp) och plöstsligt ser en liten notis om en motorcykelolycka. Ett svenskt par i 50-årsåldern på semester i Norge hade avlidit omedelbart i någon krock. De anhöriga hade igår kväll ännu inte kunnat nås. (Bakgrundsfakta: Mina (svenska) föräldrar, ca 50år, är på motorcykelsemester i Norge.)

Fy vad många tankar som hann flyga genom mitt huvud innan jag någon timme senare fick tag på föräldrarna - som verkade rejält levande, fikandes i solen vid Holmenkollen i Norge.

Jag kände en sån oerhörd lättnad. Hur går man vidare när något sådant faktiskt händer i ens liv? Jag känner verkligen med det avlidna parets anhöriga. Det hade lika gärna kunnat vara jag.

Rummet

En orolig Morgan ringde nyss till mig och undrade vilket rum jag har fått, för det jag trodde att jag fått har han redan skrivit kontrakt på. Så antagligen bor jag i nån av korridorerna under k3:an - jag tog bara för givet att det var den när Styrbjörn sa "Jag har två rum i Stormen och ett i korridoren under" eller vad det var. Så nu får jag försöka luska ut vilka som bor i dom två korridorerna under!

Glasogur

Mina bågar är lite skeva på ena sidan, jag tror att det har sin början i nåt möte med den starke Kaspian, ökänd för sin förmåga att förinta glasögon. Igårkväll såg jag att skruven på den högra skalmen (heter det så?) inte är ordentligt iskruvad, så imorse letade jag rätt på en liten liten skruvmejsel och började skruva. Läget för skruven är dock oförändrat, jag tror det kan vara så att skruven är sned. Undrar om det går att fixa själv? Det är lite frustrerande med glasögon som knarrar när man går, äter etc. Fast dom sitter ju fortfarande ihop, det är kanske viktigast.

Härlig dag vid sjön

Igår kom två glada pinglor hit på förmiddagen. Vi fixade matsäck och lektyr och varsin cykel, och så tog vi oss ner till stranden (dvs den lilla strandplätten vid sjön) där större delen av dagen spenderades. Årets första dopp blev det för min del, och det var faktiskt inte så fasligt kallt som jag hade trott. Riktigt härligt var det, en skön sommardag vid sjön är så otroligt avkopplande. Vågbrus, fåglar, båtar som knarrar... underbart!

Framåt sextiden blev det molnigare så då begav vi oss slutligen hemåt igen. Där väntade spel, god middag, chokladig glass och några dåliga brittiska program.

En härlig lördag!

(Fast jag fotade inget alls - jag kanske är sjuk?)

Den här bilden (och många andra) tog dock Lisen.

Kom just ihåg

Haha, efter att ha fått lite reaktioner (eller ja, snarare medhåll) på det där med kvinns och män och studier och bidrag och allt vad det var (se några inlägg ner) och sen ha snurrat in på traditionella kvinnoyrken i svaret på inlägget innan detta, fick jag just en minnesbild från den där kursen "Kön och identitet" på gymnasiet. Jag gick väl i trean tror jag, och var den älsta som tog den kursen. På nåt sätt blev jag den där Olga, hon som var äldre och kunde och förstod allt i Textkommunikation, hon som vi verkligen ogillade. Plötsligt förstod jag hur hon måste ha känt, för dom andra som läste kursen var inte smarta nånstans (dom visade det iallafall inte där), och nån måste ju svara på frågorna och vara med i diskussionerna. (Tänk vad lätt det är att ta plats när ingen annan gör anspråk på den!)

Några tjejer, typiska "jag är snygg så jag behöver inte vara smart, bäst att jag stoppar in några fler tuggummin", fick i uppgift att fundera över en klädreklam. Läraren (störtsköna Margareta) gick ut ett tag, så att man kunde fundera på sin uppgift, jag tror att alla hade en bild eller reklam. Tjejerna var alldeles till sig över den enligt dem dåliga uppgiften, de tyckte inte att bilden förmedlade något alls och att läraren var dum i huvudet, eller nåt åt det hållet.

Reklamen de hade var en med kvinnliga modeller, som exponerades maximalt och hade väldigt sexuellt menande ansiktsuttryck och kroppsspråk. Jag tröttnade på att höra deras dumma kommentarer, så jag tipsade att de kunde tänka på hur bilden av kvinnor förmedlas genom deras reklambild. Till slut tror jag att de något sånär hajade vad uppgiften handlade om.

Jag undrar om de var exceptionellt dumma eller om de bara var så otroligt vana vid att se den bilden av kvinnor att de inte längre funderade över den.

Jobbtankar

Nu är den första riktiga jobbveckan slut. Veckan innan jobbade jag bara två dagar, och veckan innan det provjobbade jag fyra dagar, dvs gick bredvid en ordinarie personal. Tre veckor plus tre dagar kvar att jobba, sen är det en eller två veckor kvar innan det är dags att stoppa näsan i böckerna igen, phew.

Jag fick så många negativa reaktioner när jag berättade att jag fått sommarvick inom hemtjänsten. Främst mot yrket i sig, men även mot min personliga lämplighet. Som det känns hittills kan jag säga till dom alla att screw you ni hade fel. Det är ju ett schysst jobb! Under en vanlig dag hjälper jag några med morgonbestyr, kokar kaffe och fixar frukost, diskar och tar ut sopor, bäddar och sätter på stödstrumpor, går hem till nån eller bara ringer för att kolla läget, kanske hjälper nån att duscha eller bara tvätta sig lite, har en schemalagd pratstund med nån. Tillbaka för lunch, sen iväg igen i två eller fyra timmar beroende på när jag slutar. Lämna mat hos folk, fixa inköp, diska och koka kaffe igen, ta ut sopor, gå på promenad runt konsum med nån, städa hos nån annan... osv. Man hjälper verkligen folk och ser hur tacksamma de är, man dyker upp och det betyder faktiskt nåt (sen spelar det ingen roll vem som dyker upp, men jag hjälper till att få människor att känna sig mindre ensamma och hjälplösa).

Det är en otrolig erfarenhet i livet att få se äldre på nära håll, det är en del av samhället och livet som annars är gömd och glömd - men den finns alltid där.

Och vad angår min personliga lämplighet - återigen, screw you. Jag är som gjord för det här. Likadant som när jag jobbade på förskola, jag var bra för att jag bryr mig om människor. Exakt vad var det jag inte skulle klara? Att laga mat? Att hjälpa folk med hygienen? Att byta blöjor? Att koka kaffe? Va?

Filmkväll

Nu har jag sett på först Amelie från Montmartre, och sen Corpse Bride. Gillade båda. Fast oj vad jag grät till den sistnämnda.

Fredag den trettonde

Jag har aldrig trott så värst mycket på det där att kombinationen fredag plus tretton ska innebära otur, och för att liksom demonstrera denna rörelse mot strömmen planerade jag att köpa en trisslott just idag. Fast det blev aldrig av. Men jag lyckades komma ihåg att köpa tandkräm iallafall, det finns ingen kvar här hemma sen syster stack till Visby och föräldrar rymde på hojen. Nåja, åter till saken, fredag den trettonde var det. Kanske stämmer det där med otur ändå för vissa?

För några timmar sen ringde pappa från Västerås. Han berättade att när de kom till Södertälje kunde de inte fortsätta längre, för det var punka på bakdäcket. Skojfrisk som jag är (hehe ellerhurvisst va) frågade jag om mamma är så tung, varpå pappa svarar att nej, det satt en halv borr i däcket. Det hela slutade med att de blev bärgade än hit, än dit, innan de till slut hamnade inne i stan igen där det äntligen var nån som kunde fixa problemet. Som tur var täcker försäkringen lite av kostnaden, men självrisk och ett nytt däck får dom visst betala själva.

Nåväl, nu kanske dom har haft sin beskärda del av dåligheter på semester, får vi hoppas.

Jag tror att dom ska till Norge, men dom vill aldrig riktigt berätta vad dom gör. Kanske får dom känna sig lite obundna och snudd-på-rebelliska då, vem vet. Parents go wild, yea.

Planeringslista för idag

Jag gjorde listan tidigare, jag lovar.

Vakna - check
Äta frukost - check
Cykla i solsken till jobbet - check
Nästan få en farbror att ramla i duschen - check
Göra messmörsmacka med avocado och tomat på - check
Koka en kopp kaffe på spisen - check
Träffa en 104,5-åring - check
Prata om scouter - check
Få en flytande handtvål - check
Äta riktig lunch - check
Dela ut matlådor - check
Lyfta en farbor i en hiss - check
Dammsuga upp två blåa skoskydd - check
Äta en bulle och dricka en apelsinmer - check
Cykla hem från jobbet i spöregn - check

Tillägg 60 min senare:
Få en myra i örat när jag plockar körsbär åt farmor och farfar - check.

Studiemedel

I Aftonbladet har 169 inlägg skrivits som svar på frågan "Klarar du att leva på studiemedlen?" Jag läste igenom den första sidan svar, och blev förvånad över vad jag hittade. Det verkar i samhället (eller bland ab:s läsare?) finnas en ganska stark motvilja mot studenter, framför allt bland de som själva inte studerar/har studerat. Några åsikter som verkade vanliga var att studenter ekonomiskt har det mycket bättre än många andra, att studenter inte ska klaga, att studenter ska skylla sig själva, att studenter helt enkelt får jobba och göra vad som krävs för att få det att gå ihop, och att studenter ska sluta leva i lyx och tro att de ska bli ompysslade hela livet.

Visst finns de grupper i samhället som har det svårare ekonomiskt än studenter, men vad många verkar glömma bort eller förbise är att mindre än hälften av de cirka 7000 kronorna man får i månaden är ett verkligt bidrag - den största delen är ju ett lån som ska börja avbetalas strax efter att man slutat plugga. Och visst får man skylla sig själv, men anledningen till att de flesta pluggar är väl att man vill nå ett speciellt yrke - som kanske förhoppningsvis ger mer i lön än om man inte haft sin utbildning. Dessutom är nog studenter överlag inställda på att snåla, det är en uppoffring man gör för att nå sina mål. Däremot ska man inte behöva sluta leva helt, man behöver göra annat än att plugga - vilket man gör 40 timmar i veckan, dvs som ett heltidsjobb - och jobba. Och när det kommer till jobbande vet ju alla att man, även om man har möjlighet och vilja, inte får jobba för mycket om man inte vill riskera mindre studiemedel. Att många talar för ett höjt studiemedel kanske har mer att göra med att det inte har höjts de senaste xx åren trots att kostnader, löner mm har ökat än med det faktum att studenter vill leva i lyx och vara ompysslade.

Alkoholen och festandet nämner många som det stora problemet. Jag skulle väl snarare säga att hyra och kurslitteraturen är vad det mesta av pengarna går till.

Sen ska vi inte glömma det faktum att många trots sin långa utbildning och sin stora studieskuld sen får nöja sig med något skitjobb trots allt.

I samma tidning läste jag även att 63% av alla antagna på högskolor till nästa termin är tjejer. Och för några dagar sen hörde jag att kvinnor ofta är överutbildade för sina jobb. Så konstigt ändå att männen ändå fortfarande får högre lön än kvinnor som har samma yrke och arbetsuppgifter.

Ja, nej, jag vet inte vad jag ska säga eller komma fram till. Men lite förvånad blev jag ändå över tonen på inläggen i diskussionsforumet. Och så kan vi återigen konstatera att om ens namn råkar sluta på bokstaven "a" (à la Margareta, min kön- och identiteslärare på gymnasiet) kan man räkna med att få kämpa lite mer för framgång och rättvisa. Eller nåt.

Det här blev längre än planerat. Jag ber om ursäkt för det och tackar för mig.

Överraskning

När en inte ont anande Cissi gick från jobbet till bussen igår möttes hon av ett rosaklätt pack. Med ögonbindel på kidnappades hon, och efter en svajig taxifärd blev hon inknuffad i ett badrum. Där fick hon duscha och fixa till sig, och sen klä sig i en rosa outfit som väntade på henne. När hon kom ut ur badrummet möttes hon av en lägenhet som var helt rosapyntad. Kvällen firades med glassdrinkar, god mat, rosa tårta, spel och lekar, öl- och ciderfiskedamm, med mera med mera.

Trevlig tillställning för vår Cissi som snart ska förlova sig =)

Sugen!

Är helt otroligt sugen på att beställa hem en hel massa mönster, främst på klänningar. Här hos föräldrarna finns ju faktiskt en symaskin. Jag vill sy en balklänning! Har hittat en massa mönster, bland annat från Vogue och Butterick, men de kostar ungefär 100 kronor styck och dessutom måste man ju köpa tyg och grejer.

Ååh vilket pysselsug jag har!

Vill även köpa ett sånt där photopearl-set, men klädmönster lockar trots allt lite mer.

Galen

Men söt.



Bilden hittade jag på Kaspians fotoblogg.

Hemma

När jag kom från Uppsala var huset tomt. Mor och far var på kryssning, och syster på jobbet. Direkt när jag kom in möttes jag av en lapp på köksbordet.


Jag förstod inte alls, jag såg inga jordgubbar, bordet framför mig var tomt. Kanske var det en gammal lapp helt enkelt?
När jag lite senare råkade titta mot diskbänken förstod jag.

Oberäknelig lillmatte

När jag plockade blåbär imorse tänkte jag lite på ormar, kanske berodde det på att jag såg en precis bredvid mig när jag plockade smultron igår. Med tankarna någon helt annanstans hörde jag plötsligt prasslande steg bakom mig. Jag vände mig om och skrek, samtidigt som jag insåg att det var Tusse. Han flög iväg och satte sig på ett säkert anstånd, med ryggen vänd mot mig. Jag ropade och knäppte med fingrarna, men han såg inte ens åt mig. När jag plockat klart började jag gå mot honom och då flög han iväg igen. Till slut verkade han dock lugna ner sig, så då gick han med mig in. Åt några tuggor, och ville sedan direkt ut igen.

Jag tror att kattstackarn fick sig en smärre chock =)

Hipp hurra!

För att ni inte ska tro att jag helt grävt ner mig i ett surt dike (?) kan jag berätta att min lilla lilla syster fyller 19 idag! Herrejösses vad vi alla blir gamla snabbt.

Stackarn fick en brakfrukost på sängen av mig, à la hotel, men jag tror hon åt upp allt. Omelett med tomat, paprika och basilika, varm baguette, njalla med leverpastej, vindruvor, filmjölk med nyplockade hallon och blåbär, mjölk, vatten, och nån liten äppelbakelse. (Med ett stearinljus på, det fick symbolisera en tårta.) Jag tror att hon till slut fick i sig allt.

Ikväll kommer Kaspian med familj för att gratta Anneli, skoj skoj. Jag hoppas på fint väder så att jag kan gå ner till sjön med honom...

Imorgon ska jag träffa tjejerna, ska bli skoj.

Nu borde jag kanske sätta igång och röja i rummet. Alla gamla kläder borde jag åtminstone hinna gå igenom idag. LÄsa lite i Den lille vännen bör också hinnas med.

Ytterligare ett...

... för mig oangeläget samtalsämne:

Mina matvanor. Ibland kan det kännas som att folk njuter av och vältrar sig i allt som för dom är ovanligt, annorlunda eller fel. Nästan som att jag var en skäggig kvinna eller något liknande på cirkus - Se här gott folk, något annorlunda och konstigt, kom och titta och låt dig häpnas! Enbart fem riksdaler för att se på missfostret, ytterligare två för att peta på det!

Morr fräs grr.

Det finns vissa saker som irriterar mig. Ett urplock av dessa följer nedan:

När folk om och om igen informerar mig om att jag ser yngre ut än jag är, yngre ut än jämnåriga, eller helt enkelt ser yngre än de som är yngre än mig. Ja, hallå, jag förstod första gången - kul att folk kan skämta och ha kul men måste det vara på min bekostnad? Mitt leende når inte ett dugg längre än min yta kan jag informera om.
Till denna punkt hör även övriga negativa kommentaret om mitt utseende (tro mig, den som hittar flest fel är jag själv) samt dylika om min mognad.

Ifrågasättande och tyckande om mitt pluggande, mina framtidsplaner och liknande. Mina val, mina misstag, mitt liv.

Ifrågasättande och tyckande om mitt oexisterande körkort. Återigen, mitt liv och mina val.

Jamen, ojsan, anar jag ett samband? Dra på trissor, den röda tråden verkar vara... jag själv! Summa summarum: säg inget till mig om det bara är elakt eller nedlåtande. Konstruktiv kritik javisst, men försök undvika att trycka ner mig ännu mer för annars kommer jag snart inte upp mer.

Det är baskemej omöjligt att växa om omvärlden bara förminskar en.

Morr fräs grr.

Lugn sommargrönska

Tillägnas...

Lisen, som såg till att min kavaj kom tillrätta. Tack!

(Ja nu vet jag inte just vad jag menar att jag tillägnar Lisen. Inlägget? Tacket? Men tillägnar gör jag hur som haver.)

Men kom igen

Om ingen vill svara i telefon kan dom väl åtminstone ha en telefonsvarare...?!

Bitter

Fortfarande inget svar när man ringer till puben där min kavaj blev kvar. Oavsett vilken tid på dygnet jag ringer är det ingen som svarar. Inget svar på mitt mail heller.

Helvetes jävla skit jag blir så arg. Morr.

Jag får väl åka in till stan imorn och se efter om jag får tag på nån. Det är nu jag avskyr att bo 1,5 timmar från stan. Kul att åka buss hela ens lediga dag. Mutter mutter.

Ska jag köpa en ny kavaj (likadan för jag gillar den ju) får jag lämna tillbaka minst hälften av de nya kläderna jag köpte i lördags. Så mycket glädje gav dom. Jippijej.

Åh jag är så bitter.

Avreagering

Aldrig tidigare har jag fått så många frågor om varför jag inte har körkort. Det verkar vara det första samtalsämnet kollegorna kommer på när dom är på tu man hand med mig. Det värsta är att jag får en känsla av att dom dömer mig för det. Suck.

Alla har inte samma möjligheter. Och dom pengarna jag jobbat ihop valde jag att resa för istället för att ta körkort. Så det så. Hmf. Sen var det en tant (kollega dvs) som ifrågasatte att mina föräldrar inte hjälpt till ekonomiskt eller praktiskt när det gäller körkort. Vad svarar man på det? Jävla subba. Fast det gjorde jag inte.

Varför ska jag behöva ursäkta att jag inte har körkort, eller ens planer på att snart skaffa det? Det var inte jag som anställde mig, och dom som gjorde det var väl medvetna om att jag inte kör - för dom var det inga problem.

I övrigt har dagen varit bra. Morgonbestyr, städ och umgänge.

Snart ska jag gå till Hanna. Kanske kan vi få ner båten i sjön? Vore mysigt.

Oengagerad uppdatering i punktform

Har varit utan internet i tio dagar, leverantören har gått i konkurs. Till slut tröttnade föräldrarna så nu surfar vi mobilt via 3. Funkar.

Jag har fått rum på K3:an (Smålandsgården) till hösten. Inte i tredje hand, inte i andra, utan i första.

Jobbet verkar än så länge bra. Pantertanter och sötfarbrorar. Kaffekokning, disk, dusch och hygien, påklädning, inköp mm.

Gårdagen var rolig. Creperia och vin med Fanny och Michaela (vi ses för sällan!) och sen några rockiga öl med Lisen och Tessan. Slutade dock mindre bra då min kavaj försvann. Den var dyr och jag gillar den, så jag hoppas att den låg kvar när dom stängde iallafall. Argheten över kavajen och att jag inte lyssnade på mig själv, tillsammans med det upprörande faktum att det inte fanns någon korv i huset (den var inlåst uppe hos Anneli) resulterade i ett raseriutbrott med svordomar och bankande i allt som bankas kunde tills en sömndrucken mor kom ner och undrade vad som hände.
Damn it, jag vill ha min kavaj. Och korvvattnet var redan kokande och färdigt.

Jag vet inte vad jag ska ge min syster i födelsedagspresent.

Jag saknar Kaspian. Han kan dammsuga nu. Han tar nog efter mig.

Kvällning

Jag orkar inte riktigt bry mig. Ingenting förvånar mig längre, och jag orkar som sagt inte bli varken arg, upprörd eller ledsen. Eller glad för den delen.
Nu tänker jag isolera mig här ute i ingenstans. Fika med Filippa och promenera och bada med Hanna. Försöka träffa Fanny och Michaela lite, det var ungefär ett år sen vi sågs sist tror jag. Bara stänga av allt annat runt om. Tills jag orkar, eller åtminstone känner mig det minsta sugen. För nu känns det mesta som en axelryckning.

Det är inte min förlust.

... Men varför upprepas mitt liv hela tiden?

Inte bra

Jag hittar inte min internetdosa. Jag undrar verkligen hur mycket pengar jag har kvar på kontot. Idag köpte jag ett regnställ för 750 spänn (det var faktiskt det billigaste) att ha när jag jobbar. Ska ju knata runt en hel del oavsett väder. Jag behöver en ryggsäck, bekväma skor och ett par shorts också, men efter det dyra regnstället blev det inget mer.

Mer obra saker på en gång: jag kommer omöjligt få med mig ens hälften av grejerna som är här hos syster. Trippen hem känns genast fem gånger så lång. Jag stannar här istället. Hm, kanske inte.

Måste ringa och fråga några saker om jobbet också, det får nog bli imorgon.

En bra sak - nu ska jag äta pizza!

Morr

Nu är linsskyddet på kameran paj igen. En vecka efter att jag gick (läs: åkte två bussar i dundervärme, sammanlagt 1,5 timme fram o tillbaka med väntetid i solen) till Siba och fick höra att det inte var nåt fel på den. Jävla skitaffär! Ingen service alls.
"Nej jag ser inget fel. Jag kan skicka in den, men om dom inte hittar nåt fel får du betala 500 spänn. Vissa kameror är väldigt skak-känsliga... jaha, har du haft den i två år utan några problem med det? Men är det fel är det säkert pga yttre påverkan, och då gäller inte försäkringen. Har du försäkring förresten, då inkluderas ju allt även yttre påverkan. Men du det finns inget att göra. Den verkar funka bra. Ta hem den och putsa linsen med en putsduk, utan putsmedel. Nej, jag har ingen putsduk tyvärr, den enda jag har är smutsig. Kom tillbaka imorgon om kameran inte fungerar."

Självklart funkade linsluckan som den skulle de sista dagarna som försäkringen gällde. Och nu är det för sent. Inte undra på att kameran inte kan ta skarpa bilder på vissa avstånd när linsen är helt oskyddad.

Aldrig handlar jag på Siba igen. De låga priserna har sin förklaring.

Nostalgikollage

För ett år sedan satt jag med sand under tårna och sippade på en alltför dyr men ack så svalkande läsk när jag såg ut över ett turkost hav som steglöst blandades med den blåa himlen. Grävde ner tårna lite djupare i sanden, skrattade åt en pillemarisk krabba som sprang upp och ner ur sitt uppgrävda hål, njöt av värmen och lugnet fortfarande ovetandes om vad vistelsen på Grenada och Carriacou skulle medfara. Kvällarna på the Horni Baboon's Wateringhole, fuzzball, strandutflykter och våglekar med Kansashunkarna Mike och Brandon, dykning bland färgsprakande fiskar vid revet bredvid Sandy Island, midsommarklubbandet med de amerikanska läkarna och efterföljande hemgång, Yacht View Guesthouse, whale watching med bland annat en liten liten bebisval (i valstorlek mätt dvs) som dök bredvid sin mamma, rom o cola på äkta sjörövarvis, sjöstjärnor, födelsedagsfirande, fotbolls-VM i bakfyllerus...

Så enkelt

Efter att med två hängiga paraplyer ha inhandlat en foundation begav jag mig mot mina kvarlämnade tillhörigheter i Davids tomma rum samt en hängsugen Emilia. Under trottoarmarkiserna upplevde jag en kort stund av klarhet. Jag ska volontära, den gamla drömmen som av någon anledning har blivit förbisedd under några år. En sådan självklarhet egentligen, det är en av få saker jag kan se mig själv syssla med och vara nöjd med tillvaron, inte känna att livet lever utan mig. En annan tanke och förhoppning som inte kan släppas är att jobba och resa runt i Australien och Nya Zeeland, samt att plugga italienska eller spanska på plats.

Dags att skaffa extrajobb, och fokusera lite mindre på studierna. Tills jag hittar något vettigt att plugga det vill säga. Om det nu är plugga jag ska göra. Det är kanske ingen idé om det inte förverkligar mig och ger mig lycka och lugn i själen.

Wobidiho

... jag fick VG på kursen!

Det ska firas med köttfärssås och pasta sen... fast inte än på ett tag. Har i princip ätit konstant sen igår..

Dags att sova nu kanske, så att jag är go å gla när jag ska träffa Tess imorn. Trodde det var fest hos en på kvällen, men insåg nu att den festen var idag. Så vi får nog nöja oss med varandras sällskap imorn, om vi itne bestämmer oss för att gå ut. På ett o-nationigt ställe blir det då, ujuj.

Grässyskling

Imorse åkte syster med familj till en årfyllande släkting på Gotland, de blir där till måndag eftermiddag. Det är lugnt och tyst, precis vad jag längtat efter, men redan ovant trots att jag inte bott här länge.

Dagen har inte varit så konstruktiv, snarare tvärtom. Förmiddagen spenderades i solen (eller ja, bara benen och senare fötterna nådde till solskenet, resten av mig satt i skuggan) med en ny bok av Jonas Gardell. Passionsspelet, inte lika bra som Frestelsernas Berg, men den funkade. Igår läste jag för övrigt Sandor/slash/Ida, den gillade jag, sträckläsning blev det.

En promenad för promenerandets skull hanns även med, något jag inte gjort på länge. Jag tog lite nya vägar och hittade t.o.m. en liten skogsstig. Av nån konstig anledning försökte jag komma lite lagom vilse insåg jag. Skogarna här är runt Årsta dock inte stora nog att kallas skogar, så den lilla stigen ledde snart ut till en ny gångväg, och de nya oprovade gångvägarna tog mig ganska lätt tillbaka hem. Nåväl, vilse eller inte var det skönt med en riktig promenad. I mina för små 900-kronors skor, hehe.

God köttfärssås lagades och åts, och åts gjordes även en chokladkaka.

Har utöver det sett på tre avsnitt av Nile City. Det hör liksom till min generations allmänbildning att känna till detta fenomen, så jag måste ta igen min totala okunskap om ämnet. Det jag såg var ganska kul, men nådde inte riktigt till mina upphajpade förväntningar.

Spelat singstar med mig själv, sett en film på teve, fixat lite i badrummet (där orkanen Kaspian virvlat fram), och ordnat med disken.

Ja, där ser man, helt okonstruktiv var ju inte dan.

Terminens sämsta...

... raggreplik av en pubgäst är: "Vill du föda mina barn?"

Fulla människor kan vara ganska underhållande även när man själv jobbar och är nykter.

Något glatt

På lördag kommer nog min Boris hit och hälsar på, det ska bli så härligt att umgås lite med henne i lugn och ro! Jag ska nog ta en tur till systemet innan dess och inhandla något gott vitt vin. Vad ska man äta till det tro? Kinderägg till efterrätt kanske iallafall...

När jag handlade på Ica var det flera kunder som tyst sjöng med i musiken som spelades. Det tycker jag var gemytligt.

My hood... typ

Humor

Jag köpte en Gustaftidning när jag var på ICA idag, jag tror det var för att jag kände mig så semestrig. Dessutom ingick en engånskamera, så då behövde jag inte fundera länge på inköpet. När jag kom hem var det inte alls en engångskamera (det var det såklart inte där i affären heller, men ni hajar) utan en jäkla leksakskamera man kan fylla med vatten som sen sprutas ut när man låtsas ta kort. Pyttsan.

Nu har jag suttit och läst en liten stund, och slås av hur dåliga alla insända roliga historier är. Några smakprov:

- Du, jag fick sju tabletter till hunden av veterinären. Hunden dog redan efter det första.
- Oj då, tänka sig vad som kunde ha hänt om den fått alla tabletterna på en gång!

Familjen Persson bodde under semestern på ett pensionat som bara låg ett stenkast från havet. Det var lätt att hitta dit för inte en enda fönsterruta var hel.

Fredrik lämnade plötsligt den lilla byn för att resa till Amerika och tjäna pengar. Beslutet kom plötsligt och föranledde kommentarer i byn.
- Tänk att han gav sig iväg sådär utan att tala om det i förväg.
- Ja, sa hans bror Nisse, vi misstänkte alla att det skulle bli nåt särskilt, för kvällen innan han stack iväg tog han fram handfatet och tvätta bägge fötterna... samtidigt!

- Skönt att det äntligen blivit höst, så man slipper gå och frysa i sommarkläder!

- Vad gör du för att hålla dina mattor så rena och fina?
- Jag har provat allt möjligt, men jag tror min man är bäst!

- Jag är officer i musikkåren!
- Vilken grad har du?
- Flöjtnant!

Och sist men inte minst *trumvirvel*:

Den finske timmerhuggaren hade varit i slagsmål och motståndaren hade huggit honom i huvudet med en yxa. Och där satt den. Den skadade måste till sjukhus, men yxan gick inte att rubba. En läkare tillkallades:
- Det här var mycket illa. Han måste omedelbart skjutsas till sjukhuset för operation.
- Gärna det, sa finnen. Men skulle ni vilja såga av skaftet först så att jag får på mig mössan?

Är det jag som har dålig humor? Eller är dum och helt enkelt inte fattar skämten? Ja jag säger då det, suckar jag för mig själv och känner mig som min farmor.

Jahaja

Det var ju typiskt. Nu har datorn pajat. Min nya fina duktiga dator har helt plötsligt blivit sjukt långsam och hackig. Allt på grund av den där jävla SonyEricsson-skivan. Och ändå installerade jag ju inte ens skiten.

Jag tror att Johan ska kolla på datorn imorgon kväll iallafall. Hoppas han kommer på nåt bra, för fortsätter datorn att bete sig så här kommer jag börja gråta.

Imorgon blir det till att ta sig upp och in till nationen för att flytta möbler och så ur ett rum som ska bli målat. Är inte så sugen, men engagemanget i allmänhet verkar lågt så jag åker dit.

Det blixtrar långt bort, men ingen åska hörs.

Nu ska jag borsta tänderna och sen sova.

Oj jisses vilken spännande och informativ blog jag har ^^

För övrigt...

Är det jag som sommarvickar på hemtjänsten därhemma om några veckor. Inte helt kul gissar jag, men ett jobb är alltid ett jobb. Jag som skickade utan att tro att jag skulle få jobbet, mest för att stilla mitt dåliga panka samvete. Nu får jag stå mitt kast, i sex och en halv vecka.

Skor, ett gissel

Alltid lyckas jag köpa för små eller för stora skor. Det slår inte fel. Jag tror att jag borde ha en storlek just däremellan, så skulle alla skor sitta perfekt. Nu står jag iallafall här med ett par snygga men för små snordyra jumpadojor, som inte blev återlämnade i tid. Jag har bara två tips: 1) var ute i god tid, och 2) kolla alltid upp att den affär du letar efter finns på det ställe dit du åker.

Både kameran och snygga-men-dyra-skorna får vara lärande exempel för mig själv om dessa två punkter.

Rolös

Visst ja, så var det. Rolösheten. Den är svår att förklara på ett bra sätt så att det inte missförstås av syster, som jag ju för tillfället bor hos.

Här bor jag (tränger jag mig på) i en familj, en familj med egna rutiner, vanor, normer, känslor, uttryckssätt osv. Det känns som att jag hamnar i mitten av saker jag inte vill hamna i mitten av, jag smyger om jag behöver gå på toa när någon sover, jag blir väckt när dom andra vaknar oavsett när jag kommit i säng kvällen innan. Vidare blir det ett stort projekt så fort man ska göra nåt utanför lägenheten eftersom det inte finns så mycket utrymme för mina saker (och jag dessutom har alldeles för mycket av dom), så allt jag äger och har ligger på två hyllor och i min ryggsäck så jag hittar aldig det jag ska ha...

Ja, ni ser, små sketna problem. Men jag vande mig snabbt vid att bo själv och bara behöva ta hänsyn till mig själv.

Och det är ju roligt med sällskap och mat som lagas till mer än en person. Någon att se på teve med. En liten en som följer en vart man än går och skiner upp så fort man ger den lite uppmärksamhet. Faktiskt.

Men det är svårt att sitta ner i lugn och ro och bara se till sig själv. Och så kommer det nog bli när jag bor hos föräldrarna i sommar också, så det är bara att vänja sig. Där kommer jag vara längre och ha mer plats än här, så då kanske pincetten och det randiga linnet och allt annat finns där det ska finnas.

Uppvaknande; en detalj från tidigare inlägg

När jag vaknade upp dagen efter pubjobbarsexan förstod jag inte var jag var någonstans. Illamående stapplade jag till toaletten, där jag i spegeln mötte mitt sämre jag. Iklädd en svart långärmad t-shirt jag måste ha tagit ur Davids garderob för att den verkade vara en sovtröja. Sminket kvar, linserna i - men glasögonen låg bredvid sängen så dom hade jag uppenbarligen haft på mig på kvällen samtidigt som liserna. Röntgensyn eller? Vidare var mina läppar alldeles vita av intorkad tandkräm - jag tror det var en följd av att jag hade glömt min tandborste hemma och bara borstat med ett finger och den tandkräm jag fick av den förbarmande Emilia. Frågan återstår väl kanske om jag tandkrämade tänderna eller läpparna. Jag mindes bestämt att jag tagit fram min kvällsnecessär (om man kan kalla det så) på kvällen, men på morgonen insåg jag att det enda jag tagit fram var sminknecessären.

Nåväl, tillbaka till sängen, det var fortfarande länge kvar tills städningen skulle sätta igång.

En stund senare vaknade jag igen av att ha sträckt på mig och som följd fått en ohygglig kramp i ena vaden. Smärta, smärta, gråten var nära. Jag som aldrig tidigare haft kramp annat än i fötterna visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen, så i ren desperation ställde jag mig upp (vadå, det funkar ju när man har fotkramp). Smärtan blandades med en svimningsattack som kom smygande, och jag blev illamående och tunnelseende precis som på Donken i Brasilien innan jag svimmade. För att få tillbaka lite blod till huvudet slängde jag mig baklänges ner i sängen igen, där jag låg medan universum snurrade både ovanför och under mig och kallsvetten fick mitt ansikte att krympa.

Efter uppvaknandet, och en jobbig bakisbrunch, beslutade jag mig för att ha en vit vecka.

När vi städade fick jag massa olika utslag, som dagarna efter bara blev värre.

Igår drack jag igen. Men jag drack måttligt, så jag tycker mig iallafall ha åstadkommit en beige vecka. Än så länge det vill säga, men det blir nog inga problem.

Resumé av den senaste tiden

Sitter här och lyssnar på diskmaskinen. Jag känner mig aningens rolös och har gjort det den sista tiden, bland annat därför det inte blivit mycket skrivet här.

Flytten och uppsatsen var ju de två största hindren att klara av. Flytten har gått etappvis, och är fortfarande inte helt avklarad. En hög med grejer står inne i Davids rum tills vidare, medan han själv jobbar på en båt i ett hav. Uppsatsen kom in i tid, men jag skrev på den in i det sista. Torsdag satt jag och skrev hela dan tills jag la mig vid fyra. Upp igen klockan åtta på fredag, och inskickning tio minuter innan deadline klockan 10. På eftermiddan och kvällen jobbade klubbverket en sista gång i puben, något som följdes av en lugn men lång pöl. Lördag, efter fem timmars sömn, var det ämbetsmannaavslutning till sisådär klockan två. Söndag var det packning, städning, flyttning av det mesta, läsning av alla andras uppsatser, samt genomgång av min egen. Där klämdes även in ett hejdå-bull-fika med korridoren.

Måndag och tisdag, opponering. Min uppsats saknade egna åsikter, och när jag själv skulle opponera blev jag efter några meningar stoppad av läraren för att jag pratade jättefort och man var tvungen att försöka tyda på läpparna vad jag sa. Det var ju snällt att hon berättade det så att jag kunde försöka lugna ner mig lite, men ack så jobbigt det är med sånt där. Nej, talare kommer jag aldrig bli.

Tisdag kväll var det utgång med klassen, vi hamnade på Bryggan. Det var trevligt, men jag fick väldiga slängar av jag-är-ensam-och-jag-passar-inte-in-här-jag-borde-gå-hem-men-jag-stannar-bara-ett-litet-litet-tag-till-och-ger-det-hela-en-chans-till-kanske-blir-jag-snart-huvudperson-och-nån-vill-prata-med-just-mig-och-jag-kan-komma-på-nåt-både-smart-och-roligt-och-intressant-att-säga-känslor.

På onsdagen var det dags för terminens pubjobbarsexa. Det var roligt och jag hade min fina sommarklänning på mig. Kvällen slutade dock med illamående och jag gick hem (till Davids tomma rum, han låser aldrig, man får ju utnyttja sina vänner) och sov. Dåligt samvete dagen efter då jag insåg att jag inte hjälpt till att städa efter festen, men nån måste ju vara den som är den och det har jag lite halvofficiellt åtagit mig, vad saken än gäller.

Torsdag slutstäd på nationen, från klockan 13 till 21:30.

Och sen dess... ja, inte så mycket. Det får nog bli ett eget inlägg.

Frestelsernas berg

av Jonas Gardell. Den läser jag nu, läser och gråter. Det är något speciellt med det av honom jag har läst, han skriver så sorgligt men samtidigt vackert och träffar verkligen mitt i prick. Jag hoppas bara att boken har ett lyckligt slut så att jag inte sjunker ner i nåt slags sommardepression.

Kanaka

Nu tänkte jag skriva lite och uppdater om vad jag har haft för mig och varför jag inte har skrivit här på länge. Men det kom en liten Kaspian som inte alls vill sova, så jag skriver senare eller imorgon istället. Nu fick ni iallafall en liten hint om varför jag är så frånvarande i internetväg på sistone.
Hm, liten fot sparkar mig på armen. Nu ska jag nog ta bort datorn härifrån. Nyss var både den och barnet på väg ner i golvet från soffan.

Naiv

Jag har en förmåga att hela tiden tänka "bara det här kvar så är jag klar sen". Nästan alltid är det fel; när det man har kvar att göra tar slut måste man ju ta tag i det man inte hunnit göra tidigare.

Tio minuter innan deadline skickade jag in min uppsats. Kan jag slappna av nu? Nej. Tidigast klockan tre idag ska jag gå till skolan och hämta uppsatser. Det vill säga, alla kursares uppsatser. Okej, vi är bara typ tolv eller tretton, men ändå. Uppsatserna ska läsas, och så ska man opponera på en. Och samtidigt planera en presentation av sin egen. Detta ska göras under helgen (får man ens göra så, hrmf), och sen är opponeringen på måndag 10-16 och tisdag 10-13.

Jag vet inte riktigt hur det hela ska hinnas med. Ikväll jobbarjag i puben, imorgon är det avslutning för alla ämbetsmän på nationen, och på söndag borde jag flytta. Och sen är det måndag ja. Hm, jag får väl stå och stampa otåligt strax innan tre, och sen försöka läsa några uppsatser innan jag börjar jobba vid 16.

Haha. Ur "Larmet går" för lokaltidningen därhemma:

En person född 1966 tas på bar gärning efter att ha snattat en flaska LOKA för 12,90 kronor i ICA.

Aaah, larmet går hörni, larmet går!

Sovdags

Nu är klockan 03:39. Jag är nästan i princip helt klar med uppsatsen. Jävla perfektionistdrag som får mig att sitta uppe så här länge. Vid 8 bör jag gå upp, så att jag kan finslipa på finslipet jag finslipat nu precis. Sen när jag skickat in uppsatsen lagom till deadline klockan 10 ska jag nog sova ett tag igen.

Det dumma är att jag antagligen bara kan få G på kursen, oavsett hur det går med uppsatsen. Varför anstränger jag mig? Varför är det så svårt att medvetet göra något halvbra?

Liten på jorden

När jag jobbade i puben igår märkte jag efter ett tag att jag hade tre missade samtal från Tessan. Oj hjälp, det har säkert hänt nåt, sa jag till Tom innan jag gick iväg och ringde upp. Så rätt jag hade. Ledsamt, hemskt, men jag kan inte riktigt ta till mig det hela.

Supergo kille. Nyss blivit pappa. Tumör. Hjärnan. Operation. Oviss utgång.

Ibland slår det en att livet är som ett enda hån med alla orättvisor och hemskheter. Jag håller alla fingrar och tår för att operationen ska gå väl. Hjälper ni till?

Paradise Bay, Carriacou

En period kunde jag sätta mig vid en dator och få ur mig något som liknade dikter. Inte världens tuffaste, men åh så skönt det var att få utlopp för allt möjligt på det sättet. Nu är jag lite som en kaviartub som blir påfylld inifrån, men blivit ihopknuten precis vid öppningen. Hä blir stopp helt enkelt.

Uppsatshelvete

Alla distraherande objekt är flyttade till syster eller föräldrar. Kvar i rummet är bara jag, datorn där uppsatsen bor, litteratur att använda i uppsatsskrivandet, samt förstärkare, högtalare och kläder. Pluggonyttigheter har införskaffats: ett paket muffins, två chokladkakor, samt lite lösgodis. Den mat som kan tänkas behövas de närmsta dagarna finns hemma. Jag har inget inplanerat med någon, och står som upptagen på msn.

Men inte faen går det fort! Jag har fortfarande inte fått till mitt råmanus ordentligt, det som skulle in i fredags. Visst, jag skickade det, men det var ju verkligen inte en uppsats i ordets rätta bemärkelse.

Just nu funderar jag på hur jag ska få in pietas, rättvisa och brutna eder i texten, och på vad jag egentligen kommit fram till. Det är dessutom den första uppsats på universitetsnivå jag skriver, och jag känner mig ganska osäker på exakt hur den ska vara uppbyggd och så. Vilka delar/avsnitt måste finnas med? Var ska olika saker placeras in? Var får mina egna åsikter och slutsatser stå? Och så vidare...

Ring ring

Henke ringde just, och sa att han kommer skjuta upp sin tillbakaflytt lite. Jag behöver inte vara ute ur rummet på torsdag, för han kommer inte tillbaka innan tisdag nästnästa vecka.

Vad blir smidigast nu? Jag klurar och flurar, men vet inte riktigt. Hade ju tänkt skriva på uppsatsen fram till torsdag eftermiddag kanske, och då flytta mig själv och mitt pick och pack. Men kanske är det bättre att vänta till fredag, eftersom deadline för uppsatsen är klockan 10 den dan? Fast å andra sidan ska jag hämta någon/några annans uppsats(er) i skolan klockan 15 på fredag, och sen jobba på kvällen - då är det bra att bo på Smålandsgården. Men lördag då? Fast då är det ämbetsmannaavslutning på kvällen, då är det också bra att bo i samma byggnad.

Klurigt var ordet. Men kanske kan jag flytta mig och nästan allt, och sen bara ha rummet som lite fix-innan-fest samt sova-efter-fest-ställe. Hm, ja, det låter bra.

Jag har inte bara fått ett utan två(!) telefonsamtal denna söndag, vilodag och allt. Den andra personen som ringde var en från hemkommunens äldreomsorg, där jag sökt ett semestervikariat. Hon ska återkomma om någon dag eller så och säga om jag får jobbet. Hon sa att hon tyckte att jag verkade ha en sund inställning och så, men problemet är att jag inte har körkort. Hon hade dock tänkt ut något schema jag skulle kunna gå på, där jag börjar ute i Färentuna och sedan samåker med nån för att komma till de olika personerna i Stenhamra, och väl där är det ju gångavstånd. Hon skulle prata med de andra som jobbade och se om dom tyckte det var en möjlighet.
Okej, jag kan erkänna att det skrämmer mig att tänka på att jag kanske kommer byta blöja på äldre människor om några veckor. Men, jag behöver verkligen ett jobb. Och egentligen borde omvårdnadsyrken inte ha så låg status - det är väl något av det viktigaste man kan göra, att ta hand om dom i vårt samhälle som har arbetat och kämpat och levt länge, men nu inte orkar med så mycket.

Jag mötte Lassie

Där är min svarta överdel, hehe. Ser ni den? Axelbandslös, bärs av en söt blondin med gulrött band runt halsen.

Mycket nu

Okej nu tänker jag vara lite osmaklig, Aemailia kan sluta läsa på stört.

Tänk om man kunde bajsa ut en b-uppsats, då skulle jag springa till köket på stört och äta allt jag kom över. Och sen, efter en kort men intensiv kraftansträngning, skulle jag vara klar med kursen och ha sommarlov.

Klockan är elva. Frågan är om man ska ge upp för dagen. Borsta tänderna och krypa ner i sängen. Läsa fjärde sången i Aeneiden innan sömnen infinner sig. Och imorgon försöka skriva lite mer om det jag än så länge har - vilket är långt ifrån en hel uppsats. Sen jobbar jag i köket på eftermiddagen och kvällen, så den pluggtiden går ju bort.

På fredag får jag gå upp tidigt, även om man brukar komma hem tidigast ett efter en pubkväll, och fixa lite till. Klockan tolv ska uppsatsmanuset vara inskickat. Klockan tre kommer min mor hit, så då ska jag ha packat ner allt i rummet förutom några få saker jag ska ha här till nästa torsdag då jag själv flyttar också.

På lördag blir det knytis och fest med några tjejer på nationen, det ska bli kul även om jag egentligen inte har tid. Söndag och måndag får ägnas åt uppsatsen, plus igenomläsning av tre andra personers uppsatsmanus.

Tisdag ska vi i gruppen ha diskussionsseminarium där vi kommer med åsikter och tankar om varandras uppsastser. Efter det väntar ytterligare en pubkväll - som nog kommer bli livlig med tanke på att grannen har öppnat för sommaren (igår fick vi visst in 20000 kronor, dvs dubbelt så mycket som vanligt, enbart för att vi är granne med det tuffaste stället).

Onsdag och torsdag måste jag verkligen tokskriva, så att jag kan skicka in den slutliga versionen av uppsatsen på torsdag kväll. Då flyttar jag även ut för gott från min kära L2:a. Ja, och sen på fredag får jag andras uppsatser igen, som väl ska läsas och kollas under helgen, för att sen diskuteras i skolan måndag och tisdag. Sen - sommarlov! (Förutom att vi ska städa hela nationshuset, men det blir ett senare problem.)

Pörn goes kulturnörds-wannabe

Idag för ett år sen gick jag på opera. För första, och antagligen sista, gången i mitt liv. Jag förstod ingenting, och somnade till ibland. Dom sjöng på ett obegripligt språk (minns inte vilket?), och till det fanns det portugisisk text. Prima. Inte. Men det var ett fint operahus iallafall!

Otäck dröm

Jag kom just att tänka på en riktigt obehaglig dröm jag hade för kanske en vecka sen. Jag och två till, jag tror att det var mina systrar, men vi var små, vi var nere i mörka grott- eller kloakgångar. Vi letade efter nåt, eller kanske bara vägen ut. Det var mörkt och fuktigt, och vatten under oss. Vi såg siluetter av barn som tittade på oss, och insåg att vi måste berätta för nån att de var där. Vi lyckades till slut komma tillbaka ovanför jord, men den obehagliga känslan var kvar. Några barn med en basketboll stoppade oss, jag tror att dom kastade kjolar på oss. Vi förklarade att vi inte ville leka, för vi skulle åka hem. På en jättestor parkeringsliknande plats skulle vi höra av oss till våra föräldrar, men vi var nästan som utomjordingar eller hemliga agenter eller nåt, och det höll på att avslöjas när nån av oss med ett knapptryck vecklade upp en enorm trattliknande kommunikations...grej.

Just dom där tomma barnögonen som tittade på oss på håll... huva.

För övrigt ville jag inte vara sist när vi tre tog oss fram på led där nere, men eftersom jag var äldst (sen när är jag inte mellanbarn?) borde jag gå sist. På nåt sätt hamnade ändå min lillasyster sist, jag visste att det inte var helt rätt men gjorde ingenting åt det. Så himla typiskt mig, precis så jag alltid gjorde när vi var yngre. Och kanske gör fortfarande?

Kort

Min svarta överdel har idag tagit sig innanför polisavspärrningarna i stan, och tom vistats i samma sal som kungaparet, det japanska kejsarparet mfl. Status.
Själv fick jag minsann ta en omväg runt universitetshuset för att ta mig hem från skolan.

Vårbal

Nu sitter jag här på mitt rum, klockan börjar närma sig åtta på kvällen och det är långt förbi läggdags för mig. Nu har jag varit uppe sen klockan halv nio igår morse. Minus en timme, jag snodde nämligen åt mig en lite tupplur när vi hade paus halv sex imorse.

Vadan denna underliga dygnsrytm undrar ni nu? Knarkar du?

Men nej. Jag har bara jobbat på vårbalen. Eftersom Carl von Linné, tidigare inspektor på Smålands nation, firar 300-årsjubileum i år var det inte bara vårbal - det var jubileumsbal med tema 1700-tal. Efter att ha putsat silverbestick, vikt servetter, dukat och föreberett på fler sätt började sittningen. Vi balanserade tallrikar och diverse flaskor bland höga pudrade peruker, stora kjolar och svajande fjäderplymer. Runt om oss hördes tidsenliga samtal med uttryck som Charmant och Gutår, men även franska små meningsutbyten snappades upp. Tydligen förekom även något sorts självutnämnda japanska luder, det där är lite oklart.

Servering och tågordning gick enligt mig skitbra (om man bortser från incidenten med brickorna med skumpaglas som tappades i golvet precis innan gästerna skulle släppas in), det fanns ganska mycket mat över till oss och den var dessutom god, vi avtackades av gästerna eftersom det var vår sista gasque som klubbverk, och stämningen bland oss som jobbade var allmänt avslappnad och glad. Något spännande som inträffade när jag drogs in i alla plymer och kjolar och vita glada ansikten som hoppade framför scenen när bandet Piano and Tonic(?) uppträdde var att David bestämde sig för att jag skulle crowd-surfa. En något vågad idé då det är en mindre crowd det gäller. Det gick väl sådär, men skoj var det.

Efter sittningen var det speed-städ i festsalen medan de fina gästerna minglade, sedan följde styrdans fram till klockan 2 då vi stängde. Städ, disk och flum för personalen, släpp på Göteborgs till klockan 7 för gästerna. 06.30-9.00 serverade vi frukost, då kom många tappra själar tillbaka för lite bacon och äggröra. Sedan följde lite mer städ och disk.

Efter detta jobbdygn väntade ingen sexa, så vi ordnade en egen på Loffes balkong med solsken och sånger (och blåst). Där fick vi även avnjuta en Absolut (finsprit, det var värst!) som Sven varit rar nog att skänka oss. (Tack, det var grymt uppskattat!)

Framåt eftermiddagen hamnade jag äntligen vid ån, tillsammans med Emilia och Tom. Det är nåt visst med solsken, blå himmel, grönska, och vatten. Vi åt bakelser från ett kafé, diskuterade Musikhuset (heter det så, det nya omdiskuterade vid Vaksala?) och skrattade åt tuffa moppekillar med smällare. Åt, inte med.

Framåt fem kom jag hem. Internet, dusch, middag, tandborstning, OC. Och nu, bloggen.

Och NU - sängen.
(om jag inte laddar upp lite bilder på bildsidan först, annars blir det imorn..)

Tevenörden talar

Ujuj, herre jistanes, jag säjer då det, halledudanemej. När jag fick veta att kvällens avsnitt av OC var det sista tänkte jag nog inte att det skulle vara det sista någonsin. Men det var det. Karaktärerna växte upp, man fick se bröllop och framtidsscener. Lite ovant, eftesom serier brukar fortgå i all oändlighet. Jag måste ändå säga att det känns bra, serien har fått komma till ro.

Positivt tänkande

Jag fick just svar från ett ställe där jag sökt sommarjobb:

Hej !

Tack för din ansökan, jag har nu hittat våran nya medarbetare.

Ge inte upp och tänk positivt jag hade över 200 sökande att välja bland det är säkert din tur nästa gång

Med vänlig hälsning
xxx

Det var lite gulligt tycker jag. Hon är nog en sån som jag, som inte vill att nån ska vara ledsen :)

Balfint klv vt07

Nostalgisk

Näst sista fredagen i det här rummet. Om en vecka kommer föräldrar, vet ej om det är i singular eller plural, och hjälper mig att flytta grejer.

Dammit, jag vill bo kvar här! Jag trivs ju! Och så underbart nära till pubköket, och allt annat. Och bra korridor med ovanligt fräscht kök.

Rosa Pantern/Chokladbryderier

Jag har hört folk tala om den, men själv aldrig varit inne i den lilla näraffären innan David guidade mig dit inför ett litet välgörenhetsmission. Sen dess har det blivit två besök dit, varav det ena skedde idag i en paus av Top Model. Fattar ni det? På med jeans och skor, hitta nyckel och pengar, gå dit, ta en choklad, betala, vänta på växel, gå tillbaka. Och jag kom tillbaka innan reklamen var slut! Sex minuter tog det. Imponerande.

Sportlunchen jag införskaffade behövs idag, jag sitter och letar info till min b-uppsats. Just nu läser jag i Thinking Men, Masculinity and its Self-Representation in the Classical Tradition. Jag tycker mitt ämne är grymt intressant, men känner tyvärr mest av tidspressen.

En gång höll jag på att på riktigt sluta med godis. I Brasilien hittade vi bara konstiga godisar, så jag avböjde helt. Ibland smakade jag en kaka av min resekamrat, men inte mer än så. Det höll i sig i kanske två, tre veckor (rekord för mig, by far). Och jag vet exakt när det bröts. I en butt-numbing boat i Amazonas, under en gassande sol på en lång åktur. Australienaren som grävde fram en halvsmält chokladkaka - en sån där med en ko på, heter den Milko? Milka? Han gav oss varsin bit, och det var som... åh det går inte att beskriva, men så underbart ljuvligt. Långsamt och vördnadsfullt åt vi upp den kakan under vår vistelse i djungeln. I Venezuela och längre norr var det sen kört; där fanns "normala" chokladsorter, och minst en chokladbit införskaffades och åts varje dag. Back to normal med andra ord (och engelska sådana, märker jag). Man borde kanske dra ner på sötsakerna, jag har hört att det kan vara nyttigt att göra så. Men, ska man sluta med något som ger en så mycket njutning och lycka? Fast, om en knarkare frågat så hade nog de flesta svarat ja. Klurigt det där.

Underlig eller underhållande

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att kinesen i korridoren är underhållande eller underlig. Kanske är det en blandning av båda. Varje gång vi börjar prata om något kommer han in på att jag tycker som jag tycker för att jag är svensk, och svenskar är si och svenskar är så. Jag försöker ibland klämma in att Nej, det är inte för att jag är svensk, det är för att jag är jag. Idag stog han och skar i ett stort kycklinglår, och jag tyckte det var obehagligt när han skar i själva benet. "Svenskar tycker att allt är äckligt".

Åh nej, nu kommer jag inte på fler exempel. Eller jo! Svenskar är dåliga, för vi har aldrig slagits för våra liv. Så om det väl händer nåt är det vi som kommer dö först. Därför är det dåligt att vi inte haft krig här på så länge.

Alltså, han har sagt så himla många olika påståenden. Nån gång pratade han om att vi svenskar har så mycket fördomar, i samma veva som han berättade mer om hur svenskar är. Han har även varit vänlig nog och berättat hur jag är; jag är lugn och festar aldrig. Åh, tack, bra att du berättade, för jag var lite osäker själv.

Vår korridor är tråkig för att vi aldrig gör något tillsammans. Okej, men vi kan dra ihop något då tyckte jag. Men nej, vi skulle inte klara av hans sätt att festa. Och vi är för olika.

Idag nämnde jag att jag ska jobba på vårbalen imorgon, vilket han upplyste mig om är tråkigt. Sen undrade han vad balen innebar; var folk bara extra snobbiga? Njaej, tyckte jag. Finklädda och lite fina i kanten i början kanske, men sen blir väl folk lika fulla och glada som vanligt. Han fortsatte med att berätta att han inte gillar såna fester, och han gillar inte vanliga gasquer heller. Har du varit på nån, undrade jag försynt. Nej, inte hade han det inte.

Är inte en person som ogillar fördomar, men ändå har såna om allt och alla och dessutom lever efter dom, lite... motsägelsefull?

Uppiggande

Kaspian är bättre än choklad och solsken när man vill muntra upp sig själv.

Ingen mobil...

... för tillfället. Så hör av er på annat sätt. Rökmoln exempelvis. Nu ska jag sova.

Man ska inte behöva skrika högt eller säga ifån argt för att bli lyssnad på.

Eländen just nu

Om en och en halv vecka ska första utkastet på b-uppsatsen lämnas in. Sen ska vi läsa och opponera på andras utkast, innan vi får tillbaka våra egna och skriver klart dom till fredan därpå. Och jag har inte kommit igång än. Det är så svårt att koncentrera sig när en massa annat händer samtidigt. Kanske har jag koncentrationssvårigheter?

Gamla tallrikar med potatismos och pizza står och luktar potatismos och pizza i mitt rum, men jag kommer mig inte riktigt för att städa.

Jag har märkt att vatten och knäckebröd går alldeles utmärkt, eftersom jag är för lat för att gå och handla mjölk eller tina det mjuka brödet i frysen.

Jag har tagit på mig en för stor och svår uppgift för en fempoängsuppsats.

Jag har inget jobb till sommaren.

Mina enda sköna jumpadojor har efter ett antal år gett upp och har i princip hål i sulan. Men jag har inte råd med nya.

Jag kom nyss på att jag har ringvecka, dvs jag ska fixa folk som jobbar i puben nästa vecka.

Imorn ska jag ta tag i uppsatsmojandet iallafall. Planeringen är att komma upp tidigt, hämta ut beställda böcker på Carolina, gå och kolla förord i olika översättningar om Medea och Aeniden på Boye. Kanske promenad med Emilia på dagen, om det hinns. Pallra mig till affären och handla. Ringa runt och trakassera eventuella pubjobbare på kvällen. Ringa Maja och se om jag kan lämna tillbaka hennes balkläder, och om hon vill att jag ska lämna in kjolen till tvätt.

Saker att göra ikväll innan det planerat tidiga sänggåandet:
Diska.
Ta fram mjukt bröd ur frysen.
Röja på rummet.
Söka några jobb till.
Plocka ögonbrynen. (Organiserade ögonbryn - organiserat liv.)
Köa på några böcker till.

Och nu, alldeles precis strax, ska jag kolla bankkontot. Jag tror inte det ser så ljust ut, men det är bättre att veta än att sväva i ovisshet.

Kmk-balen

Balen igår var rolig. Middagen var god, sällskapet trevligt. Jag fick låna en superfin kjol av Maja. Jag fick vitt vin istället för rött. Vi sprang över på mellangroggar. Roligt helt enkelt, kolla min bildsida.

Ett litet moln på himlen var väl kanske att min bordskavaljer väldigt motvilligt frågade mig om jag ville dansa. Och sen spenderade resten av kvällen med att undvika mig. Så hemsk är jag väl inte?

Det blev ingen styrdans för mig. Jag satt vid ett tillfälle t.o.m. ensam i en soffa och försökte se glad och käck ut. Jag avskyr att se glad och käck ut.
Till slut förbarmade iaf Joppe sig över mig, så då fick jag se dansgolvet från mitten. Och alla sidor. Jisses vad det virvlades runt. Men det var roligt.

Inre dialog

Det där du berättade, när jag skrattade lite och sen bytte samtalsämne. Om det jag sagt mellan spagettistuderandet. Det finns alltid med mig, det var inte bara något dumt svammel just då. Det är inget samtalsämne, men även idag flera år senare skulle jag kunna säga samma sak om jag bara släppte på fasaden. För grunden är oförändrad, samma sak fattas fortfarande. Och kommer nog alltid göra det. Du kan protestera, alla kan protestera, protestera så mycket ni vill. Men ni förstår inte. Innerst inne, ständigt undermedvetet, finns övertygelsen där. Tills det vänder, det måste vända någon gång. Den förklaring jag själv ser är ju den gamla, den inlärda. Det jag alltid har fått höra. Vad skulle det annars vara?

Bläup

Jahaja. Det verkar som jag är handlingsförlamad. Även när det gäller att skriva i bloggen.

Jag borde börja med uppsatsen. Hämta böcker på Carolina. Handla mat.

Men nej. Handlingsförlamad var ordet.

Grupparbete

Ibland är jag väldigt perfektionistisk. Jag vill gärna göra saker själv, så att de blir så som jag tänkt mig.

Jag hamnade ju i gruppen som ska fräscha till nationens ämbetsmannarum. Det hela har stannat av ganska rejält efter att det hölls ett möte som ingen, inte ens den sammankallade, kom till. Efter det hördes inget mer om saken på några veckor. Av en slump fick jag veta av David att det var möte i tisdags, men jag hade inte fått något mail om det. Jag jobbade ändå när mötet var, så hade ju inte kunnat gå i vilket fall.

Idag fick jag veta att de planerar att måla väggarna vita, utom den tredje som ska vara grå- eller grönaktig. Suck.

Ja, det är kanske inte det som är själva problemet. Det är istället det faktum att jag varit så insnöad på hur jag vill ha det, att hela projektet nu känns helt tråkigt och hopplöst. Snacka om dålig demokrat.

Vill ni veta vad jag var inne på? Okeeej då, jag berättar väl. Jag ville ha tre av väggarna ljusa, men i en lite lite varmare ton än helt vitt. Den fjärde väggen ville jag skulle sticka ut, i någon ganska mörk och stark färg. Eventuellt med något mönster eller liknande. Svarta skinn/lädersoffor, och soffbord, hyllor och annat träigt i en mörkt, nästan svart träslag. Många ljuskällor, bland annat vägglampor. Kuddar och annat, tex tavlor, som matchar den färgglada väggen. Ja, det var väl ungefär så jag har tänkt hittills.

Snacka dålig förlorare, vill inte vara med i planeringsgruppen längre när det inte blir som jag vill :p

En fjärde grå vägg kanske kan funka? Det kanske inte blir så tråkigt som det låter?

Skratt igen

Jobbjagande som jag är tittade jag nyss runt på annonserna på ams. Jag hittade nåt ställe som söker en trivselvärdinna för sommaren. Nyfiken på vad en trivselvärdinna är läste jag annonsen:

Verksamhetsbeskrivning
Ankargården är ett koncept av café, pensionat och konferens. Under våren öppnar vi även restaurang.

Arbetsuppgifter
Efter att våra gäster har checkat ut ska vår/våra trivselvärdinnor se över rummen och övriga allmänna utrymmen så att det ser välkommet ut för de nya gästerna som anländer. Dvs. bädda rent, dammsuga, torka golv och fönsterbrädor samt sängbord.

Utbildning/Erfarenhet
Du bör ha god fysik då det är ett tungt arbete. Erfarenhet är ett måste då vi behöver personer som är snabba men ändå har ögon för vad som behövs.

De sökte alltså en städare, där ser man. Tjusiga ord.

Vännerskratt

Ross: I had a dream I was playing football with my son.
Chandler o Joey: Ah, that's nice.
Ross: No, I was playing football WITH my son.

För övrigt...

... är utsidan på mina stortår som bedövade, och har varit sen valborg. Ytterst underligt. Håller dom på att ramla av? Ömsa skinn? Vem vet?

Inte helt pessimistisk

Jag inser att jag alltför ofta kan uppfattas som klagande. Som i förra inlägget. Men, jag vill försvara mig lite och säga att så är det oftast inte. Faktiskt. Så det så. Hmpf.
(där kom det igen!)

Kan ju snabbt plita ner att jag känner mig mer levande än på länge. Det är tokmycket att göra, men tiden flyger iväg och man känner sig aldrig ensam. När jag tittar på kort från det här året, som vi snart är halvvägs igenom(!) är det så sjukt många roliga tillfällen fångade. Så nej, missnöjd är jag absolut inte. Så att ni vet :)

Jag har haft en bra dag. Efter en alldeles för lång men trevlig pöl efter jobbet igår kom jag i säng typ sex på morgonen. Klockan tolv rastade jag och David varandra genom en promenad ut till Flogsta, där Karins balklänning väntade på att jag skulle komma och prova den. När vi skulle hem tog vi en omväg, runt, Flogsta. Blå himmel, grönt gräs och gröna träd, solsken och fågelkvitter. Stigar, en bro, en and, gröna fält. Matpaus på grill, glass till efterrätt.
Hemma igen, har fått en del viktiga saker gjorda, och även tagit en paus och tittat på Top Model.
Som sagt, det har varit en bra dag. Men allt är ju relativt ;D



Idag för ett år sen.



Idag.

Tråkmåns

Ikväll är mina kursare ute och röjer med singstar och sen karaoke. Själv har jag städat, sorterat, skrivit cv, skrivit personligt brev, och slutligen sökt tre jobb. Fler ska sökas inom kort, både för sommar och höst. Kanske får man nåt napp, chansen är ju större om man försöker iallafall.

Fastnade även nyss en stund på nationen, nu har vi fixat till en snygg drinkmeny.

Det känns otroligt skönt att ha fått lite saker gjorda. Imorgon hoppas jag även hinna börja läsa olika artiklar till uppsatsen. På kvällen blir det eventuellt jobb i puben.

Hjälpes så trött jag är. Sova lite kanske.

Äh pyttsan

"Det är ett grymt straff"
Återigen har jag mest läst rubrikerna. Tydligen har allas vår Paris Hilton kört rattfull, och nu fått 45 dagars fängelse som straff. Hon lever ju verkligen i sin låtsasvärld på riktigt om hon tycker att straffet är hårt; att köra rattfull är väl ändå något av det dummaste man kan göra? Man riskerar inte bara sitt eget liv, utan även andras. Jag slår vad om att lilla Paris var övertygad om att hennes pengar eller välkända namn skulle hjälpa henne ur hela situationen. Men, någon som har obegränsat med pengar känner väl inte av en saftig böter?
Tyvärr kan man nog ana att hon kommer använda det hela som ett pr-trick...

I'm never ever making korvstroganoff igen! Fy.
Två gånger har jag försökt, med lika vedervärdiga resultat. Den här gången var jag dessutom dum nog att göra massor, så att det räckte till flera matlådor också. Nu har jag definitivt ätit min sista korvstroganoff. Äckligt!

Frustration

Valborg

Det här är alldeles bisarrt. Absurdt. Valborg har flygit förbi, första gången jag upplevde den i Uppsala. Jag har dock inte viftat med nån mössa, bevittnat nån forsränning, eller något annat typiskt valborgigt. Det betyder dock inte att de senaste dagarna varit lugna eller händelselösa. Jag gör ett försök att berätta om det, vi får se hur det går.

Söndag 29/4
Klockan 11 samlades vi för att förbereda i puben och i stora festsalen, bland annat skulle gardinerna, teaterridåerna och alla tavlor plastas in inför champagnegaloppen. Efter all förberedelse jobbade vi i puben på kvällen, det var lite extra skoj eftersom alla klubbverkare jobbade ihop, och dessutom spelade ett band lite senare på kvällen. Vi hade öppet lite extra länge eftersom det var mycket folk och bra stämning, och framåt klockan två(?) hade vi städat klart och kunde gå hem och sova.


Måndag 30/4
Frukost på nationen klockan tio, och sen var det dags att preppa barer och fixa massa saker. Klockan tolv var det lawn-concert på gården, där nationskören och nationsorkestern uppträdde. Strax före tre släppte vakterna in folk till champagnegaloppet, ett fenomen jag aldrig tidigare stött på och inte tycker känns helt... logiskt. Folk köper flaskor med skumpa och sprutar allt innehåll på sin omgivning. En hel del skador hanns med också. En snubbe kom fram med ett jätteleende och berättade att han hade gjort illa sig och undrade om vi hade ett plåster han kunde få, samtidigt som han visade upp en helt nedblodad hand och handled. Lite senare sprang två killar förbi baren och halkade på det skumpadränkta golvet så att de ramlade raklånga bakåt, så att den ena slog i bakhuvudet ganska rejält. Ännu lite senare hoppade en kille förbi, stödd på två kompisar och ledd av vår 2q Kristina, jag tror att han fått en glasbit i foten eller nåt. Dom sista skadade jag såg var Maja och Viktor; hälften av Majas ena framtand hade slagits av mot Viktors näsa, och orsakat ett rejält hack där. Jag förstår inte riktigt hur den krocken kan ha gått till...

Klockan fem körde vakterna ut alla gäster och det var dags att städa undan lagret med skumpa, torka väggarna, städa iordning och förbereda tre barer inför kvällen, samt duka och förbereda en sittning för 114 teknologer - de som varit med i forsränningen hade nämligen sin plaskgasque hos oss. Runt klockan sex kanske, jag minns inte alls, kom gästerna och sittningen började. Vi hade dukat upp på fem långbord, men när alla bänkat sig satt det två personer vid ett av borden. Vi tyckte det vore roligt om dom kört en bordsskål. Lite senare började dock folk droppa in, så bordet (som vi fick berättat för oss var deras honnörs) fylldes upp. Alla som jobbade var överens om att det var en riktigt konstig sittning. Inte så bra organiserad, en full tjej somnade på golvet, folk kom och gick, de som kom nån timme försent var arga för att de inte fick nån förrätt eller första snaps, de sjöng dåligt osv osv. Dessutom drog de ut på tiden så att vi blev försenade, inte helt bra när man har ett släpp som ska börja en viss tid, och en kö redan står och väntar på att få komma in. Det blev mycket improvisation i början för att kunna ta in folk och få igång det hela; jag fick hoppa in i en extragarderob inne på qx. Tyvärr kom jag dit samtidigt som en ordentlig kö, så jag hann knappt orientera mig eller fixa nånting. Och herrejösses så irriterad jag blev på alla tjejer som ska lämna in massa väskor och påsar! Annars är det ju ganska kul. En mindre kul sak var dock att en person sa "Men guuud, dig känner jag igen! Pernilla!". Jag såg förmodligen ut som ett frågetecken, för jag kände inte alls igen henne. Sen började hon prata om att jag bodde där och där och gick i den däringa högstadieskolan. Hon nämnde även att vi varit i Björkliden tillsammans; "och du brände dig på nääääsan, och du brände dig på ööööronen". Ah, okej. Jag insåg att det var S, en person i en parallellklass på högstadiet. En vidrig person som behandlat många människor illa, bland annat mig. En sån där person som valdes till snyggast i skolan. Toppen, precis den person man vill träffa när man står svettig och stressig i en jävla extragarderob. Nåväl, kvällen gick vidare. Jag hade lite tråkiga pass tyvärr, det var synd. Egentligen skulle jag stå i C-bar första passet, men det blev alltså i garderoben istället. Nästa passa skulle jag ha plock, men hamnade vid disken istället, själv. Sista passet stod jag i utebaren, själv, det snöade, nästan inga gäster var ute och de som var det köpte inget. Det enda roliga som hände var väl att en snubbe klättrade över ett högt staket några meter från mig och dunsar i marken. Klockan halv fyra, en halvtimme innan vi stängde. Jag sa att han inte fick komma in, och gick med honom bort till vakterna. Plötsligt sprang han ut på gatan och försvann. Underligt.

Klockan fyra kördes alla människor ut och vi kunde sätta igång med en rejäl städning. Släppet var verkligen lyckat, vi hade hela tiden en stadig kö, och det var tydligen en in en ut som gällde. Jag fick även höra igår att det var kö till oss men inte till Snerkan, det är gaska skoj. Men som sagt, städ. Vi var klara vid sju på morgonen, då var det bums i säng.

Tisdag 1/5
Sova till 10:30, frukost på nationen klockan 11. (Ja, ni läste rätt, ungefär tre timmars sömn blev det.) Vi var som zombies allihop, ömsom fnissiga och ömsom tysta och tillknäppta. Vi förberedde inför majmiddan som hade 26 gäster. Betydligt lättare att både förbereda och servera när det är så få personer, lägligt när vi var som nervvrak och hade skavsår i händerna efter allt skumpaöppnande.

Majmiddan var en betydligt mer tillknäppt sittning än plaskgasquen, med bakfulla gäster i högtidsdräkt och studentmössa. När de ätit försvann de iväg till Gotlands för att hämta nån tavla av nåt slag, kom tillbaka för kaffe och avec, och sedan körde de nån sorts ringdans som verkade riktigt skoj. Next year I'm telling you! När de sen hade styrdans i stora fest ställde vi iordning för en sittande sexa i lilla festsalen. Under den fick även vi dricka och härja, men det var tur att vi tog det lugnt för plötsligt vällde det in folk från andra nationer och det hade varit jobbigt för vår hovis Sofia att få oss att hjälpa till om vi varit fulla... Smålandssittningen förvandlades på bara en liten stund till en kuratelfest och vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta, manodepressiva som vi var av sömnbristen. Halv två, en halvtimme tidigare än planerat, försvann ändå alla gäster och vi kunde börja städa. Det gick hyfsat snabbt, ungefär halv tre var vi färdiga. Då var det dags för vår sexa, äntligen fick vi belöning för vårt slit - och vi fick fira valborg!

In med massa sprit, igång med snapssångerna, varma mackor. Jag och Lotta var som tokig ett tag, jag vet inte riktigt vad vi gjorde haha. Nästan alla tjejer sprang (nästan) nakna runt huset. Jag somnade i en soffa. Jag somnade på två stolar. Jag somnade i soffan i Stormen. Sen gick vi ut i vårsolen och skrålade snapsvisor, något jag redan hunnit få en del pikar för av de som bor här. Men vad tusan, vill man skråla får man göra det, hehe. Till slut gick de flesta till nån sushibar, men jag Emilia och Tom la oss istället ner i gräset och snackade skit och halvsov i solen, så nu är jag rödskimrande i fejan. Vid två tror jag att vi slutligen gick in, då åt jag lite korv med bröd och duschade innan jag somnade. Syrran ringde och frågade om dom skulle komma förbi eller om jag ville sova, och jag antar att jag svarade att jag ville sova. Och det gjorde jag.







Nu har jag käkat pizza och chokladbollar, sett på Top Model, och skrivit det här inlägget. Det sistnämnda har tagit drygt två timmar, för jag är så jäkla disträ.

Skola imorn då. Idag gick jag inte dit, av förklarliga skäl.

Visst ja, på den sittande sexan efter majmiddan sjöng Mari och Scaro en sång till oss klubbverkare, om oss och hur bra vi är, det var gulligt.